Nyligen fick de en ny ledare när ett barn, med förbundna ögon, drog namnet på den nye påven för den koptiska kyrkan – en av få kyrkor i världen där man ska ha levt minst femton år i öknen för att över huvud taget bli aktuell för rollen som överherde.
Det är inte underligt om en och annan i västvärldens protestantiska kyrkor, där följsamhet med samtiden blivit vanemässig, ler en smula åt tillvägagångssättet. Hos oss får kandidaterna vid utfrågningarna framhäva sina egna förtjänster liksom sin syn på mediernas gunstlingsfrågor. När hörde någon senast hur en blivande biskop, eller församlingsföreståndare, vid prövningen tillfrågades om sina tidiga bönevanor?
Visst säger vi oss fortfarande tro på Guds ledning, men hur mycket menar vi med det? Förtjusningen över kurser, konsulter och kataloger om modernt ledarskap har tagit sig ända in på pastorsexpeditionerna under det senaste decenniet.
Det finns något att lära av kopterna utan att därmed förorda lottdragning vid valet av nästa herde i församlingen. Det som skedde i Markuskatedralen i Kairo var för våra systrar och bröder i denna ökenkyrka ingalunda ett slumpens val.
Den minst sagt ovanliga metoden att välja bland de slutliga kandidaterna är inspirerad av berättelsen i Apostlagärningarnas första kapitel om hur en ersättare till Judas Iskariot i apostlakollegiet väljs genom lottkastning. Då var kandidaterna två. När kopterna valde ny påve var de tre.
Altarlotten, som den kallas i den koptiska kyrkan, är det mycket handfasta uttrycket för tron att det slutliga valet ligger i Guds och inte människors händer.
En lång process hade lett fram till lottdragning. I den koptiska kyrkan kan vem som helst föreslå en kandidat till ny påve, men det finns vissa kriterier för att någon ska bli aktuell: han måste vara minst 40 år, celibatär och ha inte mindre än 15 års erfarenhet av klosterliv. Underförstått: kompetens stavas helighet när kopterna söker sin ledare. Ungdom är inte exkluderande – en 40-åring är att betrakta som ung i andligt avseende – men viktigare är att ha blivit en "äldste", någon vars liv bär spår av de ärr livet med Kristus efterlämnat i kropp och själ. Utbildning föraktas inte – samtliga tre slutkandidater var universitetsutbildade – men långt mer avgörande är en personlighet som bär spår av bön och den övning i kärlekens uppmärksamhet som kallas askes.
Först presenterades en grupp på sjutton kandidater. Bön och fasta utlystes och de biskopar som utgjorde valkommitté drog sig tillbaka till ett kloster där kandidaterna reducerades till fem. Denna lilla skara skulle sedan, genom omröstning, krympas till tre.
2 417 delegater, biskopar, präster såväl som lekmän, fick delta i valet som hölls den 29 oktober, och de tre som fick överlägset flest röster var biskoparna Rafael och Tawadros samt den gamle munken Rafael från Minaklostret, en andlig fader som av många kopter betraktas som något av ett helgon redan under sin livstid.
På nytt utlystes nu fasta bland alla kopter. När kyrkan gjort allt hon förmår för att under bön, samtal och noggrann prövning finna de mest lämpliga kandidaterna släpper hon taget och låter, likt ett barn, Guds hand fälla avgörandet.
I slutet av morgongudstjänsten i Markuskatedralen i Kairo leddes Bishoy Gerges Mossad, inte mer än nio år gammal, fram till altaret av den presiderande biskopen, Pachomios. Från skålen som försetts med ett rött sigill drog pojken lappen som bar biskop Tawadros namn.
Han hade från början nominerats som kandidat av medlemmar ur det koptiska lekmannarådet, som framhållit hans ”vishet, fasthet och förmåga att bevara goda relationer med alla, kristna såväl som muslimer”.
I synnerhet barnen har en särskild plats i Tawadros hjärta; han har varit biskop med särskilt ansvar för söndagsskolan.
När biskop Tawadros för några år sedan besökte oss på Bjärka-Säby, mötte vi en andlig ledare med ett generöst och ekumeniskt sinnelag. Han uppmuntrade oss till fördjupning av gudstjänstliv och trohet mot Skriften.
Nu har denne saktmodige egyptier, med en personlighet ciselerad i öknen, av barnets hand utsetts till ledare för en av världens äldsta och mest profilstarka kyrkor. Häri ligger en djupare innebörd: utan hjärtas enfald förmår inte kyrkan, och hennes ledare, bevara den inre frihet som gör henne obekymrad av hur hon tar sig ut i världens ögon.
