Reaktionerna jag får på det jag skriver om Gud berättar några viktiga saker om vårt land och tiden vi lever vi. Vi lever i en tid när människor drar sig för att “komma ut” som kristna och som troende. Vi som tror på Gud har blivit strateger, planerar våra liv, undrar om det kan vara bra eller mindre bra att vi berättar om vår tro. I de flesta sammanhang tycks vi välja att inte berätta.
När jag hade Ulf Ekman som gäst i webbteveprogrammet "Birros Bord" föregick hans besök av långa samtal med producenter och andra. När jag jobbade på "Kvällsöppet" var de öppna fördomarna, och det rena föraktet mot Ekman och Livets ord, av en sådan art att jag insåg att de här människorna vill leva med sina fördomar.
Gud blir ett skynke andra hänger mellan oss som tror och de som inte tror. Att Humanisterna och andra välorganiserade ateister vill ha oss till lallande fånar med salivstänkta käftar och salig blick, kan vi möjligen leva med. Men att samhället ser på oss som världsfrånvända drömmare, märkliga mystiker och förvirrade sökare är allvarligare.
Jag vill också mena att vi inte kan leva i vår tro utan att berätta om den för andra. Gud är ord och Gud vill bli omnämnd av oss som tror på honom. Jag tror inte på folk när de säger att de tror på “någonting”. Det är en omskrivning i rädsla för att bli bemött som en enbart salig, hjärntvättad sektmedlem. Det tar inte många minuter för annars upplysta och fördomsfria människor att sätta det nedvärderande epitet på sådana som oss.
Jag tror att vår enda chans till överlevnad i det här landet, den här tiden, är att vi alla inser att vandringen med Gud inte är en enbart mysig söndagspromenad i vårvädret, utan att denna vandring faktiskt också kräver civilkurage av oss. Vi måste sluta skämmas för Gud. Vi måste ta striden om livets okränkbara värde, om respekten för de döende, för gamla, för barnen, för familjerna. Vi måste gå kärlekens väg också när denna väg leder oss in under de tunga svarta träden i stormen. Kärlekens väg är vårt öde. Gud vill att vi pratar och skriver om honom och när vi gör det så skriver och pratar vi också om oss själva. Vi måste sluta skämmas, sluta huka och sitta skrämda i våra olika kyrkliga hörn.
Vårt ansvar är större än vår bekvämlighet. Vi måste ut och, med tålamod, stor respekt, men också med noggrann tydlighet berätta för världen att Gud finns och att Gud gör under och att det är underbart, om också inte okomplicerat, att leva i detta under.
Gud är den viktigaste relationen i mitt liv. Det är faktiskt en sorts synd att inte berätta för alla om den relationen.
