- Självbiografi
- ”Jag är Zlatan Ibrahimovic. Min historia”
- Zlatan Ibrahimovic, David Lagercrantz
- (Albert Bonniers förlag)
I dag skrivs det sånger om Zlatan. Om några år kommer det skrivas avhandlingar. Man kommer fundera över vad han betytt för det tidiga 2000-talets Sverige, och vad hans liv berättar om detta land. Om invandring, integrationspolitik och den nya tidens klassresor. Om fotbollens globalisering, hyperkommersialisering och hur den erövrade den svenska medelkassen.
Hans berättelse är en berättelse om oss. Zlatan var älskad - och hatad också, för den delen - innan han egentligen utmärkt sig på fotbollsplanen. Karriären började med några fantastiska mål – i superettan. Inget att skriva hem om, egentligen. Men kvällstidningarna gjorde mittuppslag. Det är talande att han blivit framröstad till matchens lirare i en landskamp där han satt på bänken. Zlatan är en fantastisk fotbollsspelare, men också någonting mer.
I självbiografin “Jag är Zlatan Ibrahimovic” berättar han på ett personligt, färgstarkt och bitvis gripande sätt om sitt liv. Författaren David Lagercrantz har gjort ett bra jobb. Ibrahimovic röst hörs tydligt i texten, men utan att det talspråksaktiga blir irriterande. Dramaturgiskt ramas boken in av konflikten häromåret i storklubben Barcelona. Vi kastas in i den i öppningskapitlet, och när den sedan återkommer 300 sidor senare har vi lärt känna Ibrahimovic tillräckligt för att förstå det katastrofala i klubbens hantering av honom.
Själva livsberättelsen börjar med en dysfunktionell familj i Rosengård, en skola där han vantrivs och fotbollen som räddningsplanka. Vägen kantas från början av konflikter. Medspelare som tycker att han borde passa mer, lagföräldrar som ser honom som en bråkstake, tränare som inte förstår honom. Det är Zlatan mot världen. Han vill inte anpassa sig. Han kämpar för att få vara sig själv. Och han tar revansch. Temat återkommer genom boken. Zlatan är inte den som glömmer och går vidare. Han minns oförrätter och han visar dem som tvivlat.
Hos Ibrahimovic är den gamla jantelagens ideal ödmjuk, lågmäld och belevad långt borta. Han är kaxig, tar plats och går sin egen väg. Han är inte som någon annan. Han är Zlatan, helt enkelt. Unik, och utan epitet. Och hans liv är en kamp för att bevara identiteten intakt.
Här finns en av nycklarna till hans popularitet. Zlatan uppfattas representera 2000-talets kardinaldygder. “Tro på sig själv, följ ditt hjärta, gå din egen väg.” Är det inte vad vi får höra dagligen i mediala moralpredikningar och vänskapliga samtal? Och vem gör detta bättre än Zlatan? Hans status bekräftas av bokomslaget, där porträttet inramas av guld som vore det en ortodox ikon. Zlatan är mer än en fotbollsspelare. Han är helgonet som personifierar vår tids ideal.
Men läser man hans berättelse noga blir det uppenbart att bilden är mer komplex. Zlatan beskrivs ofta som en “extrem individualist”, men det är ett tveksamt omdöme. Han har inte nått sina framgångar genom att “följa sitt hjärta”. Han har varit beroende av andra, vilket han är väl medveten om. I Ajax äter han dåligt och tränar oinspirerat. In träder agenten Mino Raiola som låter honom veta att han är “värdelös” och att han måste skärpa sig och jobba hårdare. Det blir en viktig vändpunkt. I Juventus tränas han av Fabio Capello som lovar att “banka Ajax ur kroppen” på honom. Genom stenhård excersis stöper han om honom från artist och dribbler till en hård, osentimental slugger. Ibrahimovic underordnar sig, och han älskar det. Han vill ha auktoritet och tydlighet. Det är därför han är beredd att ge sitt liv för demontränaren José Mourinho, men knappast för Lars Lagerbäck.
Han är beroende av andra, men inte av alla. Ibrahimovic bryr sig mer om den lilla kretsen än den stora massa som finns där utanför. Han struntar i den allmänna meningen, men lyssnar på dem som står honom nära. Skälet till att Ibrahimovic vågar framträda som annorlunda på de stora arenorna är att hans identitet och trygghet är rotad i ett sammanhang. Han behöver inte söka konsensus eller allas gillande. Därför blir han inte heller slätstruken. Han vågar sticka ut. Konturerna blir klara och identiteten tydlig. Han blir en personlighet. Det finns någon att älska.
