Francis Poulencs opera "Karmelitsystrarna" är berättelsen om adelsflickan Blanche, som går i kloster i den franska revolutionens inledningsskede. Svag i allt utom sin tro vacklar hon sig igenom den drastiska omställningen från rikedom till fattigdom, från makt till total lydnad och underkastelse. Hon tar sig namnet Syster Blanche av Kristi dödsångest och där alla de andra nunnorna är trygga inför efterlivet är hon skräckslagen.
När klostrets abbedissa, som tagit Blanche under sina vingar, ligger på sin dödsbädd full av oförutsedd panik inför sin egen bortgång, klarar den unga nunnan inte ens av att möta henne. Revolutionen sluter allt närmre runt klostret och systrarna tvingas till sist bort av den religionsarga folkmassan. Innan de skingras hinner de dock avlägga martyrlöftet. När nunnorna senare ändå samlas till klosterbön grips de och döms till döden. Alla utom Blanche. När hon kommer de andra till mötes på avrättningsplatsen gör hon det frivilligt. Redo att dö som martyr.
Att klä döden i ära och skönhet är något som operan och kristendomen har gemensamt. Den bombastiska slutscenen där hjältinnan dör för kärlekens skull kännetecknar flertalet tragiska operor. Och synen på martyrskapet och lidandet för tron som något eftersträvansvärt är central i den kristna traditionen. Efterlivet framför livet. Döden som det ultimata trohetsbeviset.
Kungliga Operans uppsättning av "Karmelitsystrarna" i Johanna Garpes regi är egentligen varken mer eller mindre än den måste. Visst - musikaliskt håller den oklanderlig klass. Elin Rombo imponerar sångmässigt i rollen som Blanche och även Susann Végh och Marianne Eklöf står ut i rollerna som Moder Marie och den gamla priorinnan. Men tolkningsmässigt ger föreställningen väldigt lite nytt.
Scenografin är tolerabel, på gränsen till trist. Kostymen likaså. Dramaturgin känns tom på inlevelse. Dessutom rör sig första akten så segt och odramatiskt framåt att jag till fullo sympatiserar med kvinnan i stolen bredvid mig, som flera gånger somnar med hakan mot bröstet.
Andra akten lyfter något, men också här blir tolkningen alldeles för förutsägbar och enkel. De teologiska likheterna mellan kristendom och islam i synen på martyrskap och jämförelserna mellan de kristnas förföljelse och vår tids burkaförbud är element som hade varit värda att lyfta fram mer och bättre. Ännu mer intressant hade det varit med någon typ av ifrågasättande av själva martyrglorifieringen. En avklädning av det hjältemodiga i Blanches slutgiltiga val. Men i stället köps det med hull och hår. Görs ännu vackrare och större. Och den enda samtidsreferensen blir en folkdräktsklädd Jimmie Åkesson som halvtokroligt rusar över scenen när det minst passar.
När slutscenen mullrar över de rödklädda sammetsstolarna till körens sista Salve Regina kan jag inte ryckas med. Trots de crescendoplacerade pukstötarna då nunna efter nunna faller till golvet. Trots Blanches högburna huvud då hon återvänder för att frivilligt ta plats på slaktbordet tillsammans med de andra. Missförstå mig inte - jag gillar en storslagen och högtravande avslutning as much as the next girl. Jag har bara svårt att se det vackra i att slänga Guds finaste gåva tillbaka i ansiktet på honom.
Therésia Erneborg
