Betelförsamlingens pastor har fått nog. Utan att yppa ett ord till någon tejpar han fast ett avskedsbrev i predikstolen och drar. Med sig tar han några noggrannt urklippta tidningsartiklar, ett fingerat namn och en tunn förhoppning om att finna en väg tillbaka.
I en stuga på västkusten börjar han nysta i orsakerna till sitt själsliga tomrum och trassla sig den långa vägen bakåt genom sina livsminnen.
Pastor Bengt Erikssons resa bort från andlig kallbrand är kärnan i Tomas Sjödins debutroman "Tusen olevda liv finns inom mig".
Det är ingen bok som sticker ut till form eller stil. Språket är som alltid välhanterat, ibland underfundigt, men inte mer. Texten känns oftare dialogtunn än fyllig och sådär lite för detaljerat detaljerad, som berättelser som bygger på egna upplevelser gärna blir.
Det är just det tydligt självbiografiska, om än blandat med och klätt till fiktion, som blir romanens svaghet.
Det personliga vinglar på gränsen till det privata och blir ofta internt. I vissa beskrivningar är igenkänningsfaktorn både hög och rolig - som när den överandliga församlingsmedlemmen Ingegerd i de mest opassande situationer "får en sång" eller gör "one-way-tecknet" på ren instinkt. Men självdistansen vågar tyvärr sällan hela vägen, utan stannar lite försiktigt halvvägs fram.
Berättelsen i sig är en ömsint historia om oväntad vänskap, sorg, tro och församlingskärlek. Pastor Erikssons väderobservationer blandas med de brev han skriver till sin döda hustru och reflektioner kring Birger Normans författarskap.
Men det är först i mötet med Lorens, änkemannen i stugan intill, som det bränner till. Det finns en enkelhet i samtalet mellan de båda männen som lyfter berättelsen till att bli något mer än bara en väldigt lång och välformulerad predikan. Där, i tystnaden då Lorens sörplar påtår på fat, tränger sig sorgen förbi orden och rakt in i bröstet. Det är så han borde skriva, Sjödin. Alldeles enkelt och rakt över köksbordet, utan brodyr eller kursiva citat. Då skulle jag gärna läsa en bok till.
