- Lyrik
- “Dikter och prosa 1954-2004″
- Tomas Tranströmer
- (Bonnier)
På många sätt är Tomas Tranströmer själva definitionen av svensk poesi. Oantastligt hjälteförklarad står han där, som ett slags måttstock för den samtida svenska diktarkonsten. Vår ännu obelönade, men i alla kulturbilagors suckande önskevärld, snar framtida Nobelpristagare. Det är en hög piedistal att tala ifrån och avståndet mellan ord och öra gör lätt att de tysta nyanserna aldrig riktigt kan nå fram. Men om man i stället sätter sig lite mer kamratligt tätt intill blir Tranströmers lyrik snarare en len viskning av iakttagelser - försiktig och ömsint, som för att inte störa de fåglar och trollsländor den betraktar.
Diktarens samlade verk utkom lagom till hans 80-årsdag och sammanfattar 50 års skaldekonst. Samlingen är en resa genom broderande metaforer och naturromantik, ständigt tillstannande vid verklighetens annars så lätt förbipasserade mirakel. Det gudomliga finns hela tiden där i Tranströmers diktning. Som en genomsyrande grundton. Ett troligt kanske. Ett hjärtslag, svagt bultande i bakgrunden. Aldrig självgott överröstande eller skrikigt. Det är omöjligt att inte fara med på denna resa. Att inte transporteras allt längre ifrån hostande busspassagerare och stressiga morgontrafikanter, med varje vänd sida.
Väl i mål slås jag av det omodernt pretentiösa i Tranströmers samlade diktning. Av hur han liksom låter den vara ett skolexempel på vad dikt är. Hur varje formulering hittar mitt i prick på ett närmast provocerande oblygt sätt och hur metaforerna får bli precis hur underfundiga som helst, utan återhållsamhet eller rädsla för att inte vara nyskapande. Alldeles oängsliga inför den prestationsångest som så ofta kännetecknar samtida lyrik. Det är makalöst befriande.
