Ökenfäderna är karismatiska gestalter, kritiska mot kyrkans institutionalisering och klerikalisering. (Som en av dem säger: "Fly biskopar och kvinnor!") De rör sig i en andlig värld där under och tecken är vardagsmat. De utövar andlig krigföring, driver ut demoner, utför märkliga kraftgärningar och botar sjuka. När den helige Antonios, efter tjugo års andlig fostran, träder fram ur sin fästning i öknen år 305, är alla de andliga gåvorna i verksamhet genom honom: profetia, insikt, tro, helbrägdagörelse, visdom ...
För mig som ung pingstvän och karismatiker var det en sällsam upplevelse av hemkomst att möta denna andliga värld. 300-talets ökenväckelse utmärktes av att människor i skaror sökte sig, inte till skrudarnas prakt utan till dem som "tagit till sig den helige Ande". Öknens fäder och mödrar trädde fram som andliga ledare för en hel kristenhet, men inte i kraft av sin hierarkiska ställning utan genom sina liv och sina vittnesbörd. När jag fortsatte att lära känna den ortodoxa traditionen såg jag hur denna utmärktes just av att det andliga ledarskapet inte primärt var förankrat i ämbetet. Det bars upp av män och kvinnor som genom bön och lovsång nått en andlig mognad som gjorde dem till vägvisare för andra. Allt detta tilltalade mig starkt.
Samtidigt mötte jag här en delvis främmande värld, med ett tonläge och ett förhållningssätt som var nytt, men inte mindre tilldragande i den kris som min karismatiska identitet hade lett mig in i mot slutet av 1980-talet. Med tiden började jag inse att det radikalt annorlunda härrörde ur den speciella nådegåva som ökenfäderna kallar diakrisis, det grekiska ordet för urskillning. Gåvan att skilja mellan andarna betraktas i öknen som den yppersta andliga gåvan, alla nådegåvors drottning. Den som förvärvat henne äger förmågan att rätt bedöma en människas andliga tillstånd. När allt inte är vad det ser ut att vara blir denna gåva livsnödvändig. I synnerhet i tider då många aspirerar på ledarskapet.
Mina första möten med ökenfäderna blev mig till hjälp just genom att blottlägga de svaga punkterna i min egen tradition - och i mitt eget liv. På samma gång som jag upplevde en igenkänning, mötte jag en värld som genomskådade mig. Här fanns mycket som jag inte förstod. Men jag kunde inte undgå den inre friheten hos dessa människor. Den avväpnande hållningen till allt som rörde den egna framgången. Jag slogs av kontrasten med många av de miljöer jag rörde mig i. Vi ville ju gärna bli efterfrågade, uppmärksammade som så kallade "andliga ledare".
I denna tradition mötte jag människor med en befriande distans till allt som rörde den egna rollen, hur man uppfattades och recenserades av andra. En självbild som inte var ansträngd. Jag insåg att dessa människor var autentiska andliga ledare, sådana som jag vågade anförtro mig åt. Men själva skulle de aldrig ta uttrycket - "andlig ledare" - i sin mun. De visste att det bara finns en andlig ledare i Kyrkan: Den helige Ande. Och att den som talar om sig själv som andlig ledare redan fallit för den svåraste frestelsen, samma lidelse som fick Lucifer på fall.
Den ledarskapskult som sköljt över vår kultur under de senaste 30 åren, med en flod av kurser, konsulter och kataloger om ledarskap, har orsakat betydande problem i kristna miljöer. Moderiktiga manualer om ledarskap och förtjusningen över så kallad "ledarträning" hör till det som oroar mig mest när jag i dag blickar ut över kristenheten. Intentionerna är ofta goda, men vad betyder det att ideal och språkbruk i så hög grad speglar den ledarskapskultur som sedan 1980-talet har fått många även inom kyrkan att tro sig om att kunna bli ledare på grund av kompetens och inte genom det liv de lever med Gud?
Jag skrev själv en bok 1986 med titeln "Ungt ledarskap". Det mesta av innehållet i boken skulle jag kunna upprepa i dag, men jag hade undvikit att så flitigt använda ordet "ledarskap". Men det är väl bara ett ord, ett begrepp? Är inte det viktiga vad vi ger det för innehåll? Nej, språket är i sig bärare av värderingar. Det vi verbaliserar har vi snart cementerat. Vad vi säger om oss själva, tror vi snart om oss själva. Och den som tror sig vara en andlig ledare blir alltid farlig för sin omgivning.
Kyrkan behöver inte fler ledare. Däremot behöver hon fler "äldste", det vill säga mogna människor. Äldste är det väsentliga ordet i Bibeln - zaken på hebreiska, presbyter på grekiska, starets på ryska - när det talas om att leda och bära ansvar. En äldste leder inte genom kompetens, utan genom de ärr livet med Kristus efterlämnat i hans kropp och själ. När presbyteriet ersätts av ett "ledarteam" händer inte bara något med ledarnas självbilder. Ett uppdrag som borde bäras med bävan - att vara människornas herde - riskerar att hamna i händerna på dem som gärna signerar sig själva som "ledare".
Begreppet ledarskap rymmer en farlig högspänning, i synnerhet när det knyts till ungdom. Den som tidigt i livet vill vara en ledare för andra sätter, sig själv ovetande, sin andliga hälsa på spel. Genom att söka offentlighet, bli hemtam i blickfånget, göra sig beroende av applåder, märker hon inte hur hon börjar agera på denna världs och tidsålders arena. Skomakaren Hjalmar Ekströms ord var som en tagg i köttet när jag först mötte dem: "Den som har synlig framgång, står denna världen närmare än Gud."
Driften att vara ledare blir som mest förödande när den knyts till andlighet. Det kan vara i form av under och tecken, eller i rollen som "andlig vägledare" för andra. Inte minst gäller det i en kultur där framgång, tillväxt och synlighet är hårdvaluta. Vi tror på fullt allvar att synlig bekräftelse, vare sig det rör sig om numerär, mirakel eller uppmärksamhet, utgör en fullmakt. Då behövs människor som förvärvat den dygd forntidens karismatiker kallade apsefiston: en hjärtats enfald som utplånar den självupptagenhet som utmärker den oomvända människan. En andlig ledare måste vara fri från allt intresse för andras uppskattning.
