Charles Darwin hade egentligen tänkt bli läkare, men när han påbörjade sina studier i Edinburgh var morfinet ännu inte i bruk. Läkarna opererade fortfarande utan att använda smärtstillande, och den unge Darwin klarade inte av åsynen av plågade patienter. Han flydde från operationsbordets smärta in i biologin och studiet av naturen.
Ur askan i elden, skulle det visa sig.
Darwin var ett barn av sin tid. Under 1800-talet kom smärta och lidande att uppfattas som ett större filosofiskt problem än någonsin. Århundradets storkrig, som Napoleons fälttåg och det amerikanska inbördeskriget, tillsammans med den gryende industrialiseringens grymma arbetsförhållanden gjorde sitt för denna utveckling. Men viktigare ändå var att detta var tiden då människan på allvar tog upp kampen med naturen, och ibland också lyckades betvinga henne. Med förnuft och vetenskap kunde tillvaron tämjas, och man behövde därför inte längre acceptera sakernas tillstånd. Nu framstod lidande och smärta inte längre som oundvikligt. Det kunde ifrågasättas, och blev för den moderna människan något djupt problematiskt.
Genom sina biologiska studier gjorde Darwin en fruktansvärd upptäckt. Smärtan var inte begränsad till operationsbordets patienter, utan tycktes vara själva grunden för livets existens. När han tittade på naturen såg han bara en grym kamp för överlevnad, där det gällde att döda eller dödas. Vad för en Gud kunde skapa en sådan värld, frågade sig Darwin och flera med honom. Teodicéproblemet blev 1800-talets stora teologiska fråga.
Detta kulturella klimat påverkade även kyrkorna. Tidigare hade man sett lidandet som en del av livet; något att finna sig i snarare än att ifrågasätta, och som dessutom tycktes ha förmågan att ibland föra människor närmare både varandra och Gud. Men nu ifrågasatte somliga om lidande verkligen hörde till den kristnes liv. Man talade om att frälsningen inte bara handlade om att själen renades från synd utan också om att kroppen befriades från sjukdom. Genom förkunnare som A B Simpson, Carrie Judd Montgomery och Charles Cullis spreds budskapet om helbrägdagörelse genom tro i västvärlden.
Helandeväckelsens företrädare såg sig som samtidskritiker. Man vände sig mot den rationalistiska skepticism som präglade upplysningens tidevarv, och betonade i stället miraklets möjlighet. Samtidigt fanns på ett djupare plan många likheter mellan denna väckelse och den sekulära moderniteten. Synen på smärta som något helt igenom ont var en parallell. En annan den mekaniska världsbild som innebar att världen kunde kontrolleras och tämjas om man bara hittade rätt metod. Medan vetenskapsmännen sökte sina naturlagar, så letade helandeförkunnarna metoder för att åstadkomma helande. Hade man bara tro, sades det, så skulle helandet komma som ett brev på posten. Gud blev mindre mysterium och mer maskin – det gällde bara att veta vilka knappar man skulle trycka på.
På ett ännu mer grundläggande plan handlade de filosofiska och teologiska bekymren med smärtan om synen på människan och hennes plats i tillvaron. Den moderna tiden gjorde individen till alltings mått och tillvarons centrum, och för en modern människa framstod det som otänkbart att en kärleksfull Gud skulle låta henne lida utan att gripa in. Smärta är djupast sett ett tecken på vår begränsning som människor, och vårt beroende av andra. Men just detta – begränsning och beroende – är något som den moderna människan har oerhört svårt att acceptera.
När Jonas Gardell i första avsnittet av “Åh, Herregud!” meddelar tittarna att de har att välja mellan den gode guden och den allsmäktige är han inte långt ifrån varken Darwin eller 1800-talets helandeevangelister. Samtliga placerar individen i centrum, ingen accepterar den begränsning av våra liv som smärtan innebär, och ingen tycks heller – i realiteten – se någon himmel bortom detta jordeliv. Vi lever i en mörkrädd kultur, en som brukar alla medel tillgängliga för att undvika lidande (eller i alla fall placera det utom synhåll). Den återigen uppblossande dödshjälpsdebatten visar att många till och med är beredda att ingå en allians med döden i detta krig mot smärtan.
Lidandet, och allraminst den enskildes smärta, ska inte förklaras eller rationaliseras. Ondskan är tomhet och meningslös. Men livet är ett mysterium där inga samband är enkla. Det är också mångas erfarenhet att lidande och mörker blivit en väg till ett rikare perspektiv på livet, till fördjupade relationer och till erfarenheter som man – trots allt – efteråt inte skulle vilja varit utan. När synden sliter isär oss, från oss själva och från varandra, kan smärtan ibland – jag säger ibland – bli det kitt som åter för oss samman. Där var helande-evangelisterna något på spåren: synd och smärta hör samman.
När det sägs att Gud måste vara antingen allsmäktig eller kärleksfull undrar jag om vi inte alltför mycket har kvar barnets bild av Gud som en gubbe – eller i Gardells fall en gumma – på ett moln. Vi har gett människan en sådan status att vi inte kan tänka ens på Gud som något mycket högre än så. Men Gud är den annorlunde. Han sitter inte uppe på ett moln, han är själva molnet i vilket vi lever, rör oss och är till. Mycket mer mysterium än maskin.
Här på jorden går solen upp över ond och god. Våra dagar är korta och det finns inga garantier, trots att vi gör vårt bästa att glömma det genom att tala om livet och allt gott som det rymmer som “rättigheter”. Men livet är ingen rättighet, det är en gåva. Något att ta emot, inte en produkt att returnera.
Fotnot: För vidare läsning, se “Reckoning with the beast” av James Turner och “Faith in the great physician” av Heather D. Curtis.
