I tisdags kväll hade Jonas Gardells nya programserie “Åh, Herregud!” premiär i SVT1. Stig Öberg, teolog, själavårdare, bibellärare och skribent, har förhandstittat på de tre första av seriens åtta avsnitt. Han ifrågasätter programmets kunskapsvärde, men tror absolut att serien kan väcka intresse för Gud.
Jonas Gardell säger i första programmet i sin nya tv-serie att han nu kommit så långt i sina studier att han så gott som säkert kan bevisa att Gud inte finns. “Och ändå tror jag ohjälpligt”, tillägger han. I åtta avsnitt ska han roa och oroa med sitt sökande efter svaret på frågan om vem Gud är. Allt tyder på att det inte blir en oskyldig söndagsskola. Serien kommer att provocera troende som inte är vana att ställa sig de frågor och påståenden som Gardell låter hagla över tittaren. Och den kommer att locka många tittare som kanske sällan släpper fram sina funderingar om Gud.
Vem är Gud? Gardell ger sig på ett försök att teologiskt förklara framväxten av den kristna gudsbilden. Han reser till Israel för att vara där det började. Abrahams Gud var en familje- och stamgud som mest brydde sig om sitt folks “boskap och fortplantningsfrågor”. Han var som en “klistrig boll” som rullade runt och som olika gudsbilder fastnade på så att den svällde och så småningom blev Gud i en monoteistisk religion. “Så står det, svart på vitt”, klämmer Gardell i med när han menar sig referera till Bibeln. Ibland stämmer det inte. Som teolog får Gardell bakläxa. De frågor han brottas med presenterar han nästan som vetenskapliga sanningar i sin snabbkurs om bakgrunden till den kristna gudsbilden.
Det är ett stort plus att programmen också ger många tillfällen att lyssna till andra röster än Gardells. En lång rad av människor säger något om sina gudsbilder och livserfarenheter i korta intervjuer och intressanta vittnesbörd som helt lämnas över till tittarens egna reflexioner. Journalisten Linda Gray berättar om hur hon, när hon drabbades av cancer, kom fram till att Gud inte finns. Det är mycket smärta i det hon säger. Hennes vittnesbörd berör. Det gör också Stanley Sjöbergs berättelse om hur hans far lovade Gud att ge resten av sin tid till att hjälpa fattiga i andra länder om han blev helad från sin cancer och om hur han höll sitt löfte under de ytterligare 15 år han fick leva. En ung man, Richard Karlsson, vittnar om hur Gud befriade honom från svårt narkotikamissbruk. Flera präster och andra kristna kommer till tals i programmen. Tittaren får många personers gudsbilder att reflektera över.
Gardell tror inte att det är genom Jesus försoningsdöd som människan blir frälst. Han hade redan som barn, uppvuxen i frikyrklig miljö, svårt att stå ut med tanken på att Jesus blod skulle rena från synd. Hans syn på frälsning avviker från urkristen försoningslära. När man lyssnar till hans rådbråkande av gudsbilden handlar det mycket om Gamla testamentet och rätt lite om Jesus. “Vad är det för Gud som behöver offerblod”, frågar han. Vågar man föreslå att Gardells nästa etapp i teologistudierna blir en fördjupningskurs om Jesus gudom (Joh 1:18)?
Det är tydligt att Gardell i programmen “Åh, Herregud!” jobbar med sin egen gudsbild. Han ger tittaren del av gripande interiörer från sin barndom, med den trygga gudsbilden hans mor förmedlade. En bild som kolliderade med hans upplevelse av utanförskap och bilden av en Gud som krävde att han skulle vara den han inte kunde vara. Det är också tydligt att Gardell, i sin fascination över ämnet Gud, vill sprida det han tycker sig ha kommit fram till. Ibland låter han tvärsäker. Han utgår från en liberal bibelsyn och drar inga gränser för vad som kan sägas om Gud (han har kallat sig själv för “en teolog med Tourettes syndrom”). Det är spännande att följa med i Gardells framfart i teologins värld men samtidigt blir man betänksam. Kan sekulariserade människor, utan egen kunskaps- och erfarenhetsmässig grund att stå på, pröva sanningshalten i Gardells påståenden?
Invävda i programmen kommer scener där Gardell, i en halsbrytande blandning, showar och predikar i Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden. I slutet av samlingen kommer evangelisten Gardell loss. Han riktar sig direkt till sin åhörare: “Du som sitter här i dag, vilken är din vilsenhet ... ditt slaveri ... din öken ... Du är inte fången, du är fri! Gud befriar oss!”
Programidén är strålande. Bilderna, blandningen av intervjuer, vittnesbörd, sång och musik och Gardell själv håller intresset på helspänn. Programmens värde är dock inte att de skulle ge teologisk kunskap, även om Gardell nog menar det, men att de säkert kommer att skapa ett intresse för Gud, helt enkelt. Om Gardell kan prata så fritt och självklart om den Gud han, trots sina studier, “ohjälpligt” tror på kanske fler kan uppleva det tillåtet att släppa loss sina egna religiösa frågor.
