Det är inte varje dag en man i 60-årsåldern, som varit långt borta från rampljuset i tjugo år, möts av en så entusiastisk och månghövdad publik som Per-Erik Hallin gjorde på Berns i Stockholm i onsdags kväll. Att Berns var utsålt var förstås en tydlig indikation på att det var en kväll som många hade väntat på. Och det blev en kväll som många säkert kommer att minnas.
Från det att han gick in på scenen, låg ett stort leende över Per-Erik Hallins ansikte. Inte ett leende som på något sätt signalerade stolthet, utan snarare en ren och barnslig sorts glädje kombinerad med en dos tacksamhet. Det var också glädjen som kom att bli det bestående intrycket från kvällen. Spelglädjen och livsglädjen.
I ett behagligt tempo radade Per-Erik och de närmare tjugo musiker och sångare han totalt hade till sin hjälp, upp både gamla favoriter och en del nyskrivet material. Nivån var genomgående hög och att plocka fram russinen ur kakan låter sig nästan inte göras. Gamla Melodifestivallåten Labyrint svängde dock loss ordentligt och blev en av kvällens flera höjdpunkter, inte minst av mottagandet att döma. En annan var de två låtarna tillsammans med Mats Öberg på munspel och piano.
Bland de medverkande musikerna fanns en närmast obegränsad potential för tekniska finesser, som man inte på något sätt knusslade med. Men teknisk briljans hos musiker är en sak. Den kan man förvisso njuta och fascineras av länge. Men när tekniken och spelskickligheten kombineras med spelglädje och något, som i alla fall för betraktaren framstår som genuin trivsel, kan resultatet bli ännu så mycket häftigare. Det blev det den här kvällen.
Visst kan man, om man ska ikläda sig rollen som kritisk granskare, hitta små små detaljer som hade kunnat vara ytterligare något ynkligt fragment mer perfekt. Dit hör att det är en närmast kriminell misshushållning med talang att nyttja Frank Ådahl så sparsamt som solist att det bara blir ett nummer mellan honom och Per-Erik. Ett annat exempel är att Per-Erik tillsammans med Carola inte riktigt lyckades krama ut det allra sista ur den givna crowd-pleasern Gospel Train. Men det känns som trams och petitesser att ens tänka i de banorna.
"Det här är en stor stund för mig" sa Per-Erik redan i inledningen av kvällen. Vi är många som kan hålla med om det. Nu återstår bara att se om det inte också kan bli en skiva till med Per-Erik Hallin. Den glädjen som upplevdes på plats i Berns salonger tål att spridas i vidare kretsar.
