Genom att sammanföra helgongestalter från historien med homo-, bi- och transpersoner i vår tid söker Lars Gårdfeldt i sin nya bok ”Hatar Gud bögar?” formulera en befrielseteologi för dessa människor.
Men håller hans teser för en kritisk granskning?
Lars Gårdfeldt är präst i Svenska kyrkan och flitig debattör i media i frågor kring homo-, bi- och transsexualitet (HBT). ”Hatar Gud bögar?” är hans doktorsavhandling framlagd vid Karlstads universitet i december förra året.
Gårdfeldt ser sig själv som befrielseteolog. Det andra gjort för att lyfta fram en teologi som befriar från etiskt förtryck och det feministteologer gjort för att lyfta fram kvinnors rättigheter, det vill Gårdfeldt göra för HBT-personer.
Metodiskt använder han sig av tolv helgonessäer. Genom att sammanföra gestalter som Bibelns Rut och Noomi med ett nutida lesbiskt par i Minsk och den heliga Agata från Sicilien, som fick sina bröst avskurna för sin kristna tro med en nutida siciliansk transsexuell person vill Gårdfeldt upprätta en ”ömsesidig kritisk relation” mellan helgongestalterna och dagens HBT-personer.
Med detta menar Gårdfeldt för det första att helgongestalterna kan ge möjlighet till identifikation för HBT-personer. För det andra menar han att de bidrar till identifikation av de förtryckande teknikerna och för det tredje vill han via dessa korrigera kyrkans människosyn och gudsbild.
Lars Gårdfeldt driver några teser i sin avhandling. Han menar att det kyrkliga och samhälleliga motståndet mot HBT-personer grundar sig i en reproduktionsteologi och reproduktionsantropologi, det vill säga människan vinner sitt värde genom att fortplanta sig. Han pekar på kravet på fortplantning i det antika Rom och i det nazistiska samhället och menar att till exempel de röster i Svenska kyrkan som vill att äktenskapet ska vara förbehållet man-kvinna relationen har samma grund för sin ståndpunkt.
Ett annat huvudord för Gårdfeldt är genuspelagianism. Med detta menar författaren att vinna sitt värde genom handlingar, i detta fall en enligt omgivningen korrekt könsroll. Mot detta vill Gårdfeldt teckna det han kallar det givna livets teologi, det vill säga människan äger sitt värde genom det liv hon fått inte genom att ge liv eller genom att prestera en viss könsroll.
Lars Gårdfeldts avhandling är en debattbok. Den argumenterar mot diskriminering av HBT-personer och för deras rättigheter. ”Hatar Gud bögar?” ger en bred sammanställning av HBT-personers livssituationer. Ibland är den också träffsäker när det gäller att visa på processer som avhumaniserar.
Men som teologiskt bygge är grunden bräcklig. Lars Gårdfeldt söker inte en biblisk hållning i de olika etiska frågorna. Det finns nästan ingen exegetisk analys i avhandlingen. Författaren bearbetar över huvud taget inte de bibliska texter som faktiskt nämner och behandlar homosexualiteten. Dessa avfärdas raskt som ”terrortexter”.
Han uttrycker sin förvåning över att dessa bibeltexter anses ”än i dag relevanta för såväl romersk-katolska kyrkan som Svenska kyrkan när dessa i offentliga dokument ska värdera homosexuellas kärlek och uttala sig om homosexuellas plats i samhället och i kyrkan”.
Lars Gårdfeldt menar att HBT-personer ska återta Bibeln som helig skrift. Detta sker genom att förbise de texter som behandlar ämnet och i stället söka texter där man kan finna identifikation. De bibeltexter som framför allt refereras till är berättelserna om Rut och Noomi och om David och Jonatan.
Gårdfeldt påstår inte uttryckligen att dessa hade en sexuell relation med varandra, men hela argumentationen bygger på att homosexuella par kan ha dessa bibliska personer som förebilder. För de flesta bibelläsare är det förmodligen obegripligt att detta kan läsas in i texterna.
I båda fallen uttrycks målande och starka kärleksförklaringar. Men är inte tendensen att tolka denna kärlek i sexuella kategorier en anakronism och ett uttryck för vår tids förmåga att erotisera all kärlek?
I Rut och Noomis fall skulle det dessutom ha incestuösa drag, eftersom Noomi var Ruts svärmor. Det är svårt att värja sig från intrycket att Gårdfeldt inte vänder sig till Bibeln som Guds uppenbarade ord för att förstå Guds vilja utan sorterar och letar fram texter till stöd för en redan fastslagen hållning.
Det finns som jag ser det ett starkt argument mot Gårdfeldts huvudtes om reproduktionsteologi. I kyrkan har det alltid funnits plats för de ensamlevande, för det celibatära livet. I vissa delar av kyrkan har det värderats särskilt högt.
Om motståndet skulle bero på kravet på fortplantning skulle kyrkan också ta avstånd från kallelsen att leva ensam. Men denna har ju tvärtom starkt stöd både i Bibeln och i traditionen. Människan vinner inte sitt värde genom fortplantningen, däremot kan inte sexualiteten helt frikopplas från det sammanhang där fortplantning är möjlig.
Däremot tror jag att Lars Gårdfeldt har en poäng i sin tes om ”genuspelagianism”. Kyrkan, liksom hela samhället, skulle behöva bli mer tolerant inför människors olikheter, också i könstolkningen.
Som jag ser det aktualiserar boken två utmaningar för kyrka och teologi. Den ena är att på nytt aktualisera bibelfrågorna. Hur läser vi Bibeln? Hur tolkar vi Bibeln? Hur tillämpar vi den i vår tid? En större medvetenhet kring dessa frågor är ett skriande behov i både kyrka och frikyrka. Vi kan inte i längden avfärda till exempel frågorna kring homosexualitet med att människor tolkar Bibeln olika. Den andra utmaningen är att möta HBT-personerna själva.
Gårdfeldts bok är ännu ett tecken på att kyrka och församling har misslyckats i att möta dessa människor. Det är inte svårt att hålla med honom om ”det givna livets teologi”. Människan får inte sitt värde vare sig genom fortplantning eller genusproduktion. Även den del av kyrkan som håller fast vid att sexualitetens enda plats är i äktenskapet mellan man och kvinna möts av utmaningen att i ord och handling bekräfta alla människors, HBT-personer inte exkluderade, absoluta mänskliga värde, att förena sanning och kärlek.
