Skulle medverka som talare vid en gudstjänst och blev tilldelad ämnet ”när livet inte blir som man har tänkt”. Först när jag satte mig ner för att skriva insåg jag hur förutsägbart alltihop var. Det kändes som om alla visste vad jag skulle säga redan innan jag ens fått papperet ur skrivaren.
Det tilldelade ämnet kan berätta om oersättliga förluster, men också en platt syn på livet, att ”det blir vad man gör det till”. Det är en dyster tanke. Ett liv kan ju knappast vara något så futtigt som att en tonåring sitter och gör upp planer för studieväg, yrkesval, karriär, lämplig tid att bli kär och efter ett lagom långt sällskapsliv gifta sig och få två barn. Sedan dra ner en aning på arbetstempot medan barnen är små och öka igen någonstans efter 45 för att maximera karriären och trygga en bra pension. Där någonstans, sälja radhuset i förorten och skaffa lägenhet i innerstaden. Goda, lugna år på ålderns höst, stoppa undan litet till den egna begravningen och till sist läggas under jord på Västra kyrkogården.
Vore den människan lycklig som efter ett långt liv kunde pricka av sina infriade förväntningar och på sin gravsten hugga in: ”Det blev som jag hade tänkt”? Omöjligt är det inte. Men förmodligen har den lyckan i så fall inte särskilt mycket att göra med att han eller hon fick alla rätt på pricklistan, snarare att allt det där som då bara var önskningar, till och med vilda chansningar, visade sig ge livet innehåll. Lika gärna skulle den människan kunna stå där, se tillbaka på sitt liv och säga: Det blev precis som jag hade tänkt, och det blev fruktansvärt fattigt.
Omvänt: Vid ett sprucket fönster på ett bysjukhus i hjärtat av Afrika står en gammal kvinna och räknar ner sitt liv. Som om det vore i går kan hon återkalla den tidiga morgon när hon satte ned sina fötter i en ny värld och hur hon omedelbart förälskade sig i alltihop. Hon ser ut över det sjukhusområde som blev hennes livsverk.
Hon säger: Ingenting blev som jag hade tänkt mig, men det här är mitt liv. Jag är tacksam och jag är stolt. Hon minns känslan av tomhet och längtan när hennes enda romans ebbade ut, men också de virvlande månaderna när kallelsen började öppna hennes ögon för nöden och för världen. Hon minns den hisnande känslan av att livet ville henne något. Hon mötte liv som inte visade sig vara ett tyst, oskrivet blad, helt upp till henne att fylla. Snarare något levande; en medarbetare, en motståndare, en dans, en chans.
Livet blev den kärlek som tog henne ut på äventyr. Livet blev hennes älskare. Hennes egna planer och drömmar kom på skam för ett liv som var mycket större. Den kvällen tackade hon sin Gud för att livet inte blev som hon hade tänkt.
