”Än vandrar gudar över denna jord. En av dem sitter kanske vid ditt bord.”
Så lyder en vers i dikten Förklädd Gud av Hjalmar Gullberg, som Lars-Erik Larsson gjorde lyrisk svit av på 1930-talet. Som det icke-kulturella våp jag är hade jag aldrig hört vare sig dikt eller svit, förrän jag i höstas hade det stora nöjet att få lyssna på Förklädd Gud i Abrahamsbergskyrkan. I den anspråkslösa 1960-tals byggnaden sjöngs tonerna ut framför mig. Historien om guden Apollon, som gick runt bland får och fän i enkla linnekläder, utan att någon märkte.
En främling sträcker fram en hand på den hala perrongen för att hjälpa mig upp på tåget. En kollega ger mig en oväntad komplimang som glädjer mig i flera dagar. Telefonsamtalet från min vän anländer när jag behöver det som mest. Efter Förklädd Gud är Gud inte längre ovanför mig, utan bredvid mig. Detta har inte lett till någon radikal livsförändring men livet ter sig lite mer magiskt. Min blick har blivit klarare för allt det vackra som gör att livet går ihop.
Som det icke-kulturella våp jag är hade jag aldrig hört vare sig dikt eller svit.
— Emmy Stiernblad
Detsamma har hänt sedan jag fick Vibeke Olssons romansvit om Romarriket i present. Sviten, som kom ut på 1980-talet, hade jag aldrig upptäckt om jag inte hade fått den i present av en flyttrensande släkting. Jag sträckläser de slitna pocketbanden. Sviten består av sex delar om slavinnan Callistrate. De kristna är en utsatt minoritet i det antika Rom, befolkningen ska tillbe de grekiska gudarna och planeterna. Callistrate är avig mot kristendomen, hur de vägrar offra och i stället pratar om kärlekens väg. Sedan föder hon en dotter med endast en arm. Det går inte längre att agera utifrån det aurelianska förnuftet, hon vägrar följa den rådande kutymen av att dränka handikappade barn. I stället blir hon såld till en kristen familj, som låter barnet leva.
Genom församlingens stöd i vardagen, små enskilda handlingar som underlättar, får dottern leva ett långt liv, mot alla odds. Callistrate inser att de romerska offergåvorna aldrig skulle kunna rädda hennes barn, men de kristnas barmhärtighet gjorde just det.
[ Fler krönikor av Emmy Stiernblad ]
Många är skildringarna om hur personer möter Gud i de djupaste kriserna och därefter förändrar livet. Dessa berättelser är slagkraftiga och klickvänliga. Men suktar vi inte allt mer efter något annat? Det saknas mig berättelser om hur Gud verkar i de små detaljerna som vi sällan ser. Är det inte just dessa detaljer som kulturens skulle kunna lära oss att skönja?
”Tro ej att någonsin en gud kan dö. Han går förbi dig, men din blick är slö.”
[ Innan vi tar ett lån borde vi diskutera vad ett lyckligt liv är ]
