Det har talats en hel del den senaste tiden om hur vi som församlingar möter unga. Det är ett viktigt, för att inte säga livsavgörande, samtal för oss. Men jag saknar en vinkel: Tankarna kring min generation. Vi som är någonstans mellan 40 och 55 och som hanterar hela vår omvärld som om vi vore kunder till den. Vad gör vår syn på församlingen med våra barns vilja att vara en del av den?
I veckan mötte jag några hundra församlingsaktiva i östra Sverige för fyra olika föreläsningar. Vi pratade om arvet från den äldre generationen när det kommer till att vara lojala och att bära i bön, och vi talade om unga människors behov av tydlighet och transparens.
Och så pratade vi om mig. Och om oss. Vi som agerar kunder gentemot barnens skola. Vi har beställt en utbildning med rätt inriktning och vi petar i skolmaten tills den stämmer med familjens preferenser och vi ringer och hotar med att ta ungen därifrån om inte just vårt konsumentmönster följs. Och jag undrar om vi inte gör lite likadant med kyrkan. Har vi rent av lagt ut den kristna fostran på … entreprenad? Förväntar vi oss att någon annan ska lösa allt?
I samtalet om unga och församlingen tror jag ibland att vi missar en aspekt: oss själva. “Föräldrar”, är alltid svaret på vilken den största utmaningen är när vi träffar unga ledare. Föräldrar som inte själva vill engagera sig men som har väldigt mycket åsikter om vad man får och inte får tala om i kyrkan, och på vilket sätt och på vilka tider saker ska göras.
Har vi rent av lagt ut den kristna fostran på … entreprenad?
— Josefine Arenius
Hörni, kära generationsvänner. Inte är det väl så att vi försöker få våra barn att gå till en plats som vi sällan själva besöker? Inte beställer vi väl en massa verksamhet från unga ledare som vi sedan anser oss ha rätten att ha ständiga synpunkter om? Inte sitter vi väl i församlingsmöten och pratar om hur livsviktigt det är med kyrkan för barn och unga, för att sedan själva prioritera nästa padelturnering, trädgårdsdag eller tjejhelg över den platsen varje gång? Inte låter vi väl våra föräldrar städa, renovera och ta hand om ekonomin som om vi själva vore tonåringarna? Bra.
För vi kan inte både äta kakan och ha den kvar nämligen. Kyrkan är inte en butik vi beställer ifrån. Och din församling är just din. Du är ansvarig. Du bär den på dina axlar. Du ser till att tala väl om platsen där du vill att dina barn ska känna sig hemma. Inte som ännu ett krav i det eviga livspusslet. Utan som en möjlighet att vila hela livet på.
