Det är besvärligt att leva med svaghet. Då och då upptäcker vi våra egna begränsningar, och det är smärtsamt att sluta fred med dem, att försonas med hur det är när vi så hett önskar något annat. Och ibland möter vi svagheten och begränsningarna hos andra människor. Inte så sällan vaknar då alla möjliga reaktioner i oss, framför allt om vi inte kommit till ro kring vår egen svaghet.
Under Adolf Hitlers framväxande styre i 1930-talets Tyskland tillsattes regimvänliga ledare på alla möjliga poster i samhället. Också i den tyska kyrkan blev det viktigt att förkunnelsen och ideologin låg i linje med det nationalsocialistiska partiprogrammet.
Hitler utsåg Ludwig Müller till “Reichsbishof” för att att leda en “enad tysk kyrka”. Biskop Müller beskrev hur de tyskkristnas kärlek hade ett “strängt, krigiskt ansikte. Den hatar allt som är mjukt och svagt, för den vet att bara på så sätt kan allt liv förbli sunt och livskraftigt, att allt som motsätter sig livet, det ruttna och olämpliga, rensas bort och förintas”.
Ärkebiskop Müller är varken först eller sist i raden av alla oss som frestats till förakt för den som avviker, den som inte riktigt orkar över den moraliska ribban eller vars ork tagit slut. Ökenfäderna menade att nybörjarkristna tenderar att falla för uppenbara frestelser som äktenskapsbrott, girighet och andra uppenbara laster, medan de som varit kristna länge snarare frestas till förakt för andra människor.
De som varit kristna länge frestas snarare till förakt för andra människor.
Vi förfasar oss naturligtvis över biskopen i nazisternas Tyskland, men i mötet med den annorlunda; tiggaren på gatan, den som saknar förmåga att arbeta de stipulerade 40 timmar som en heltid tydligen motsvarar, eller den som inte klarar själens tryck i en alltmer fartblind tillvaro, kan ett stråk av förakt dra igenom även oss: “Vad är det för fel på folk? Hur svårt kan det vara?”
Vi behöver gång på gång erfara att heligheten inte är stram, utan varm. Den är inte nödvändigtvis ordningsam, utan snarare stökig. Det är varje kämpande människas smala lycka att Gud aldrig lånar sig till imperiets grammatik, till det stränga och krigiska, utan segrar genom såren och övervinner genom svaghet. I Guds händer är svagheten inget problem att lösa, utan en landningsbana för hans närvaro.
Det är min erfarenhet, då kraften sinat och glädjen saknats, att Gud suckat med mig, inte i missmod men i medkänsla. Han har aldrig någonsin mött mig med förakt, aldrig rynkat på näsan. Den erfarenheten tror jag aldrig Reichsbishof Ludwig Müller hade gjort.
