Det har blivit tyst i svenska lunchrum. Nästan varje arbetsplats jag besöker i mitt jobb som föreläsare, vittnar om det. Där det förr var samtal, kortspel och skratt sitter i dag alla och tittar ned i var sin telefon när det är rast. Vi umgås. Bara inte med dem vi är i samma rum som. Vi umgås med vår valda vänklick. Och så behöver vi inte möta dem som skulle kräva en ansträngning av oss.
I våra små klickar tar samtalen vid där flödena slutar. När vi ses på en fika behöver vi inte fråga vad någon gjorde i helgen, för alla är redan pålästa om varandras liv. Just det har jag ingenting emot egentligen. Som ivrig student av yngre generationer vet jag att den som är ung i dag aldrig kliver in och ut i det digitala, världarna går sömlöst ihop. Men tänk om det gör det svårare för oss att ta in världen utanför vår klick?
De senaste dagarna har jag sorgset försökt förstå vad som händer omkring mig. Jag ser på mitt land som dras isär i polemik, letar svar på hur vi hamnat här. Och så tänker jag på flödena på nätet. Det är som att det vi inte ser där, inte heller existerar för oss.
Våra tummar upp och våra tryckta hjärtan är inte bara uppmuntran och bekräftelse till andra, de är också essentiella för att vi ska kunna vara med. Inte sorteras bort av algoritmerna. De har gjort oss bekväma. Om jag skriver en styrkekram när någon lider en förlust så har jag visat min omsorg. Enkelt. Klart.
[ De kristna bubblorna är spräclkta ]
Den som vill slå sig igenom och ta sig in i de små klickarna måste skrika. Vifta med korvar. Lova saker med snärtiga repliker. Annars sorteras man bort av algoritmerna. Här finns inte plats för ideologi. Inte för frågor. Inte för eftertanke eller reflektion. Ingen möjlighet att ge någon annan rätt utan att själv förlora.
I min hemstad vann ett missnöjesparti massor av mark i de lokala valen. Jag har inte sett en enda annons eller länk till dem under valrörelsen. Jag har kunnat lura mig själv att tro att de var på väg bort. Men “gift, kristen medelålders kvinna med engagemang för mångfaldsfrågor” var nog inte deras målgrupp. Så de har bett algoritmerna runda mig. Och så står jag här häpen och undrar vad som hände. I min klick syntes de inte. Men de fanns visst ändå.
[ Allt fler av de kloka ledarna ger upp ]
Rädslor föds när vi möter det vi är främmande för. Att nyfiket fråga kvinnan med en annan hudfärg, identitet eller tro än jag om hennes berättelse kräver en viss ansträngning. Men att låta min egen klick beskriva vem hon är, det är enkelt. Så till slut kan jag sitta bredvid min kollega – som bär på ett liv av upplevelse från en helt annan kultur – och “veta” allt utan att fråga. På samma sätt som jag hanterar mina vänners semesterresor, vi har avhandlat det innan vi ens möts över kaffet. Vi vet redan. Eller? Nästa valrörelse börjar nu. I våra lunchrum. Med dig och mig. Så det så.
