För några veckor sedan inföll årsdagarna för två av världshistoriens mest förfärliga illdåd. Den 6 augusti 1945 släpptes världens första atombomb över Hiroshima i södra Japan. Tre dagar senare släpptes den andra, denna gång över staden Nagasaki.
På ön Tinian i Stilla havet hade USA under slutskedet av andra världskriget en flygbas. Där arbetade bland andra den katolske prästen fader George Zabelka som kaplan för de stationerade soldaterna. Tre flygplan lyfte varje minut för att bomba fienden sönder och samman, och Zabelka beskriver i en intervju många år senare: “Många av dessa plan flög till Japan med det uttalade syftet att döda inte ett barn eller en civil, utan för att slakta hundratals, tusentals barn och civila, och jag sa ingenting”
Fader Zabelka berättar i samma intervju om hur han försökt själavårda en pilot på gränsen till nervsammanbrott. Piloten har flugit lågt över en stad i Japan och sett en liten pojke som tittat storögt på det fina planet. Han ser pojken i ögonen och vet att om ett par sekunder kommer han att brännas till döds av den napalm piloten redan släppt över byn. “Ja, jag visste att civila blev utplånade”, fortsätter Fader Zabelka. “Ändå höll jag inte en enda predikan mot dödandet av civila inför dem som utförde dessa dåd.”
Han ser pojken i ögonen och vet att om ett par sekunder kommer han att brännas till döds av napalm.
Det är under perioden då fader Zabelka befinner sig på ön Tinian och förrättar mässa och hör soldaternas bikt som två plan lyfter med destination Hiroshima och Nagasaki. Fader Zabelka reflekterar inte så mycket över sin roll och sitt ansvar som präst och kristen förrän långt senare. 1975 skriver han ett brev till sina vänner där han berättar om sin dramatiskt förändrade världsbild: “Jag har kommit till slutsatsen att evangeliets sanning är att Jesus var icke våldsam och förkunnade ickevåld som sin väg.”
[ Att försvara eller inte försvara ]
Att ställas inför Jesus från Nasaret är att komma i närkontakt med fredsfursten, och i det mötet ställs alla lojaliteter på ända. Vi blir en del av Guds rike där rättfärdighet, fred och fiendekärlek råder, och där den främsta symbolen inte är en flagga eller ett flygplan, utan ett kors. Efter det mötet blir det omöjligt att sätta nationen främst. Det hjälper då inte att be för vapenfabriker och bombplan, de är ändå till sitt väsen antikristliga. Frågan blir i stället: Främjar detta Guds rike och påminner det om fredens Furste? Vi lägger inte ner vapnen för att det är det mest effektiva, utan för att det rimmar med den mästare vi följer.
