Likt många andra i min bekantskapskrets så var jag och såg konsertversionen av Jesus Christ superstar för ett par veckor sedan. Musikalen som - sedan den kom i början av sjuttiotalet - har blivit kritiserad för att Jesus aldrig tydligt återuppstår i slutet. Just den kritiken har jag alltid tyckt varit lite märklig. Om man kan historien som Andrew Lloyd Webber och Tim Rice gjorde succé med så vet man att det är Judas - inte Jesus - som utgör berättelsens huvudperson. Och Judas var som bekant inte med vid uppståndelsen.
Om Jesus är den han säger att han är, då är relationen till honom så världsförändrande att den sätter allt annat i perspektiv.
Alltså är det inte så märkligt att Jesus Christ Superstar slutar som den gör, strax efter att Judas valt att avsluta sitt liv. Men det slår mig, när jag nu ser den här klassikern för jag vet inte vilken gång i ordningen, att om vi kristna stirrar oss blinda på vad Jesus inte gör så riskerar vi att missa vad Judas faktiskt gör. Och det är dumt. För musikalens Judas ställer frågor till Jesus som jag tror vi ibland riskerar att ställa oss i våra församlingar i dag. I öppningssången säger han; “du har börjat betyda mer än det du säger”. Judas menar att Jesus själv står i vägen för politiken, för ideologin, för de goda värderingarna. Att människor blivit mer intresserade av att ha en relation till honom än att göra revolution mot ockupationen. Och jag sitter där på min stolsrad i arenan och tänker att det är väldigt lätt att bli som Judas. Lätt att tänka att det vore bra om vi tonade ner Jesus lite. Pratade mer om det goda budskapet än om relationen till den levande Gudens son. Inte låta så konstiga. Inte prata så mycket om killen som gick på vattnet och mer om att fördela resurser rättvist och tänka snälla tankar om varann.
[ Proffsigt, men utan nerv när Jesus Christ Superstar intar arenorna ]
Men vilka blir vi utan Jesus? Om kristen tro inte skulle vara mer än åsikter, värderingar och förmaningar så skulle de flesta av oss kunna engagera oss i politiken eller vilken del av föreningslivet som helst. Men om Jesus är den han säger att han är, då är relationen till honom så världsförändrande att den sätter allt annat i perspektiv. Då är relation till Kristus det som är ursprunget till allt det vi i honom får vara med och förändra. Så. Kanske att predikan att ta med sig från musikalupplevelsen mycket riktigt inte är för den ofrälste om Kristi uppståndelse. Tänk om den är för dem av oss som gått vid Jesu sida länge men som ibland skulle vilja be honom om förståelse för att vi behöver tona ner lite. Inte skrika så högt. Bete oss lite mer som folk och inte sticka ut. Ta omvärldens reaktioner i beaktande. Tänk om stenarna börjar ropa till oss att det är hög tid att - likt lärjungarna runt musikalens Messias - få lite mer himmel i tankarna.
[ Allt fler av de kloka ledarna ger upp ]
