“Det finns en ledig tid på onsdag kväll.” Vi har gått in på djursjukhusets hemsida för att boka in besöket vi bävat för. Vår cockerspaniel har under våren blivit allt sjukare, och beslutet är taget i samförstånd. Men när det väl kommer till kritan och vi ska trycka okej i veterinärens bokningssystem är det outhärdligt. Både kropp och själ håller emot, och det är märkligt och smärtsamt på en och samma gång. Detta har vi aldrig gjort förut, och har inga redskap för hur det ska hanteras.
För tolv år sedan kom Eddie till oss. Han var då en liten valp, och inledde vår relation med att bajsa på vardagsrumsgolvet. Under åren har han varit en viktig figur hemma hos oss. En hund blir som en familjemedlem, och har alldeles särskilda begåvningar när det kommer till lojalitet, ömhet och närhet.
Under våra extra krokiga och kämpiga år med sjukdom i familjen var Eddie en viktig terapeut. Han sa inget, och lyssnade kanske inte så noga heller – det är svårt att avgöra. Men han både tog emot och sände på en annan frekvens. Han lade sig nära, och han väntade aldrig på några ordrika förklaringar till varför någon var under isen eller svårt ångestriden.
Nej, Eddie hade en speciell förmåga att skänka tröst och närhet utan att kräva så mycket mer än en promenad och en sporadisk godis i gengäld.
[ Fredrik Lignell: Gud är förtjust i det vanliga ]
Alla borde få förmånen att någon gång få mötas av en hund när man kommer hem. Det spelar ingen roll om jag varit vid soptunnan eller på långresa i Asien, hunden är lika glad att se mig oavsett. “Men det är ju du! Vad roligt!” En så oförställd och genuin glädje är svår att stå emot. Inför den smälter den mest stressade och infrusna människa en liten smula.
En hund är ingen människa, och ska inte heller behandlas som en sådan. Antropomorfism – att ge en icke-människa (som till exempel ett djur) mänskliga egenskaper – syftar ofta till att skydda djuren, men riskerar naturligtvis att snarare devalvera människovärdet. Disneys Bambi, Baloo, Simba och alla de andra har starkt bidragit till vår tids antropomorfism.
Men med allt detta snusförnuft i bakhuvudet är hunden också en nära vän, och förlusten är på riktigt. Våndan över att efter tolv års vänskap och närhet boka in avlivningen av vår kompis kommer vi att bära med oss länge.
Eddie har aldrig läst tidningen Dagen, och gör det absolut inte nu. Men ändå: Tack, kompis. Tack för trösten, tack för närheten och för värmen. Och ett extra tack för alla glada möten vid dörren. Just nu är det dem jag saknar allra mest.
[ Diakon-hunden Mio reser sig går och lägger sig intill den som gråter ]
