Är du okej?
Nyligen hade vi en temagudstjänst i Hillsong som handlade om psykiskt välmående. Vi riktade fokus på det faktum att Gud är lika intresserad av att vi ska må väl i själen som i vår ande och kropp. En självklarhet men så ofta laddat och ibland fullt av stigma i kyrkor. Och i en värld där hälsa, rätt vikt, lycka och framgång är vår nya religion har jag upptäckt att vi så ofta saknar verktyg för att hantera när det skaver inom om oss själva eller andra.
Johannes skriver i sitt tredje brev till sin vän Gaius: “Min käre vän, jag hoppas allt står väl till med dig och att din kropp är lika frisk som din själ”. Bibeln visar många gånger hur även de starkaste och mest använda av Gud, starka i sina gåvor och högpresterande, så ofta kämpar med sin insida. Elia vinner över 400 Baalsprofeter, för att sedan sjunka så lågt i sin själ och sitt känsloliv att han går och sätter sig under en buske och önskar att få dö. Gideon får höra att han är en mäktig stridsman men ser sig själv som värdelös och inkapabel. Johannes döparen verkar tappa hoppet och svajar i sin sista stund när han frågar om Jesus, som han dedikerat hela sitt liv till att peka på, verkligen är Guds son. Till och med Jesus är utan filter när han hanterar sin psykiska press i Getsemane.
[ Andreas Nielsen: Den kristna cancelkulturen är obiblisk ]
Kyrkan har potential att vara den bästa, men kanske också den värsta, platsen när vi kämpar med vår psykiska, mentala eller själsliga hälsa. Den bästa för här finns värme, förståelse och människor som bryr sig på riktigt. En miljö där det borde vara okej att inte vara okej. Dessutom tror vi på en Gud som kan hela och förvandla.
Men församlingen kan också vara en tuff plats när det känns som att ens själ går genom dödsskuggans dal. För i de värsta stunder är pressen på att vara lycklig nu när man har Jesus värre än när man inte har honom. Som att det ibland fanns en outtalad inre fråga: “varför är jag inte lycklig nu när jag har Gud?” Svaret är såklart samma som att man kan bryta benet fast man älskar Jesus. Det är inte konstigare att inte må bra i själen även om det ibland är så mycket svårare att definiera än ett brutet ben.
Jag tror att Gud vill välsigna våra liv, att han kan ge framgång och favör. Men om kyrkan är en plats för lyckade medelsvenssons med bilar, båtar och lyckade liv som trycks ut via filter på sociala medier? Hur ska det då vara okej att inte vara okej? Och om Gud säger att han gör allting nytt och att vi kan kasta vår börda på honom men att vi själva ändå känner att vi brottas, vad gör vi då? Då frestas vi att leva bakom masker, och våra kyrkofoajéer blir inte mycket annorlunda än en grillning med bostadsrättsföreningen på en städdag.
Jesus var annorlunda. Han hade ett sätt att se människor. Att se in i deras själ. Utan att rygga för det han såg. Kyrkan borde vara den bästa platsen att vara på när vi brottas med inre utmaningar. Där borde vi kunna se varandra i ögonen och fråga: “Är du okej”.
