I februari hade filmen “Frikyrkans historia” av Fredrik Lindé premiär. Det är en fantastisk berättelse om osjälviskt tjänande, om Guds möte med sökande människor och om väckelserörelsernas starka bidrag till demokratiseringen och bygget av det moderna Sverige. Missa inte filmen, den är mycket sevärd.
Vid ett tillfälle berörs den stora försoningsstriden (ordet är helt ofattbart, och visar på kyrkans utmaningar i att komma överens). Det är, med 150 års distans, svårt att förstå hur striden kunde bli så djupgående. Var frågan verkligen så avgörande? Varför kunde de kristna inte samlas kring olika perspektiv på försoningen, utan gick hellre åt var sitt håll?
Både filmen och andra aktuella händelser har fått mig att fundera över den del av frikyrkan som är mitt hem. Jag finns i en församling som tillhör EFK, och två av dess modersamfund, Örebromissionen och Helgelseförbundet, startade en gång som missionssällskap och inte som samfund. Längtan var att sända ut maximalt med evangelister och missionärer till olika delar av Sverige och världen. Detta gjorde man framgångsrikt, och evangeliet nådde till helt nya platser tack vare frimodighet, tjänande och djärv tro. Detta är en del av vårt vackra arv som fortsätter in i vår tid.
Men kanske är våra rörelsers uppkomst också en del av vårt problem. Såvitt jag förstår fanns ingen särskilt stark syn på kyrkan när dessa bildades, utan snarare en ganska instrumentell och pragmatisk idé om de troendes gemenskap och den världsvida kyrkan; Om vi fullföljer uppdraget och dessutom är överens i viktiga frågor håller vi ihop, annars gör vi det inte. I denna mening var våra pionjärer inte fullt så motkulturella som de själva trodde. Moderniteten och individualismen genljöd i den församlingssyn somliga av dem stod för. Och kanske är det en del av förklaringen till att vi sitter där vi sitter.
[ Det spelar roll att du går fysiskt till kyrkan ]
I vår tid är det andra debatter som sliter och drar i oss, men den instrumentella kyrkosynen är märkbart seglivad. När någon kritiserar kyrkan för dess sekularisering och föreslår att vi splittrar oss enligt tydliga strids- och skiljelinjer är det kanske just det förslaget som mer än något annat avslöjar sekulariseringens grepp om oss. Gemenskapen, Kristi kropp, betraktas som något utbytbart, som något delbart. Den logiska kullerbyttan är att vi, i ivern att mota sekulariseringen, riskerar att därmed snarare främja den.
Under tiden ber Jesus för oss. Hans bön är att vi ska vara ett så att världen kan tro.
