Häromdagen höll jag på att bli anmäld igen. Flera i kommentarsfältet på Facebook som jag befann mig i var väldigt överens om att sådana som jag inte borde få vara föräldrar. Vad jag hade gjort? Jag hade sagt att jag uppmuntrar mina barn att inte känna efter med magkänslan.
Att känna är det nya högsta goda. Allt ska avgöras med känslorna. I dag byter unga människor universitetsutbildning flera gånger för att man vaknar en måndagsmorgon och inte känner för en kemitenta. Man lämnar sina kärleksrelationer för att man inte känner förälskelsen mitt i blöjbyten och vaknätter. Och vad är en relation värd utan de dagliga rätta känslorna?
Det är nog på många vis klokt och vackert. Efter generationer som är fostrade att inte känna, som lärt sig att det är ett tecken på svaghet att visa känslor så vågar vi i dag visa hur vi upplever saker.
Men har Gud gett oss känslorna som den visaste vägen att leda oss?
I kyrkan har vi hakat på. Vi gör vi vårt bästa för att mota den våg av psykisk ohälsa som väller över unga. Vi gör lovsångsevent och höjer volymen så att basen ska kännas i ryggraden. Vi försöker bota känslor med andra känslor. Men jag tror inte jag sett något tillfälle där det fungerat som en långsiktigt hållbar plan? Känslan av euforisk tillbedjan riskerar att ersättas av någon annan - snarlik - känsla och utan verktyg för tro, utan samtalen och erfarenheterna av att göra tro till handling blir känslorna snabbt devalverade.
[ Josefine Arenius: De kristna bubblorna är spräckta ]
Så jo. Jag hör mig allt oftare säga till mina barn att känna lagom. Jag brukar uppmuntra dem att tänka högt tillsammans med dem som älskar dem. Be ihop med andra. Lyssna till andras erfarenheter. Skaffa sig underlag för sina beslut. Söka guds och goda människors vägledning.
Tänk om vi skulle se vilken enorm skatt av erfarenheter vi sitter på i våra gemenskaper som kyrka. Tänk om vi skulle ge unga - alldeles översköljda av dagliga överdoser av känslor - del av vår erfarenhet, vägledning, våra nyfikna frågor och om vi skulle påminna dem om våra förböner. Inte be dem sluta känna - fortfarande peppa dem till de höjda händerna, kärleksförklaringarna till Jesus och kraften i mötet med honom - men komplettera alla de känslorna med lite grundad klokskap, delad livsvandring och en gnutta av “du, det löser sig”.
För om besluten ska fattas med magkänslan - om tron på Jesus hänger på att det känns rätt i ryggraden - då riskerar livet att bli en kedja av flyktiga beslut. Och beslut som alltid faller tillbaka på mig. På hur jag kände. När livets sanning är att vi var och en är älskade alldeles oavsett oss själva. Och oavsett känslan i magtrakten.
