Får man ta hunden med sig in i skyddsrummet? Det är, på riktigt, en av de frågor som har diskuterats allra flitigast i de grupper jag följer på Facebook de senaste veckorna.
Upprop och namnlistor, ilska, människor som uppmuntrar till lagbrott och landsflykt. Det krigas någon helt annanstans, människor dör och drivs på flykt, och det enda många av oss förmår att fundera över är hur en eventuell konflikt i närområdet skulle påverka våra fyrfota vänner.
Jag minns när jag var 24 år och fick mitt drömjobb på ett skivbolag. Innan jag tackade ja så satt jag länge och studerade tidtabellen för bussarna. Det var som om själva jobbet var för stort för mig att ta in – jag var alldeles för nervös – så jag försökte ta in något jag faktiskt kunde ha kontroll på och förstå. Som när bussen gick.
När vi förlorar kontrollen över helheten tenderar vi att grotta in oss i detaljerna i stället.
När jag har försökt sätta ord på känslorna som nästan fysiskt tagit över mig senaste veckorna så inser jag att den känsla som orsakar mig mest vakna nattimmar är den av att inte ha någon kontroll. Någon annan bestämmer hur det ska bli. Någon annan avgör och jag kan inte göra något. Mina små protester åt ena eller andra hållet gör liksom varken till eller från.
Kroppen sköljs över av vågor av maktlöshet. Över världsläget. Men också över saker i min egen lilla värld. Som dagarna på skolgården för mina barn. Eller hur vår kyrka ska räcka till för alla – på alla delar av åsiktsskalan.
När vi förlorar kontrollen över helheten tenderar vi att grotta in oss i detaljerna i stället. Vi börjar slå på våra egna spikar, de vi kan greppa och ha någon slags kontroll över. Var någonstans som kaffet serveras på söndagen efter gudstjänsten, vilka regler vi slåss för på skolan, huruvida vi bör hamstra Alvedon eller inte. Vi blir tunnelseende, tappar de större bilderna och plötsligt är känslan av att vara kvävd och oförstådd större än den om att vi är starka. Tillsammans.
I kyrkan i söndags påminde vår pastor oss om bönens rutiner. Och jag inser att jag landar in där. De vakna timmarna på natten. På parkeringen utanför fritids. Med det senaste från ekot i öronen. I bönen lånar Gud mig sin blick. Sträcker min ryggrad och ger mig hopp igen. I mumlandet stillas hjärtat. Tillkomne ditt rike. Ske din vilja. Inte min. Din. I bönen blir bristen på kontroll en befrielse. Kapitulationen en vila.
Världsläget är utanför min kontroll. Men min tid med Gud, den kan jag, likt tidtabellen för bussen, faktiskt ha kontroll över. Kanske kan det göra mig mjukare. Lite mer vidsynt, lite mindre slåendes på mina egna spikar.
