För många år sedan fick jag frågan från en man i en församling varför vi var tvungna att mötas så ofta i kyrkan. Facebook var ganska nytt, och han jämförde en gudstjänst med att konversera via sociala medier. Måste inte kyrkan inse att människor umgås på andra sätt nuförtiden? Går det inte lika bra att ses via en skärm? Jag har ju massor med vänner där.
Nu står vi med en två år lång världskris i kropp och själ, och frågan är om någon tid i kyrkans historia riktigt motsvarar de utmaningar vi sett de senaste två åren. Världskrig och digerdöd var naturligtvis helt outhärdliga, men inte ens då stod präster och pastorer och uppmanade människor att inte fira gudstjänst. Detta är, mig veterligen, första gången det skett sedan Ansgar satte sin fot på svensk mark och kristendomen kom hit. Ofattbart dramatiskt.
Och nu vet vi svaret. Det går inte lika bra att mötas via skärm. Efter en smak av normalitet hösten 2021 var vi många som kände en rejäl mental uppförsbacke då restriktionerna återigen infördes. Personligen kände jag en fysisk reaktion av obehag gå genom kroppen då “breakout rooms” återigen nämndes i januari. Så obehagligt!
[ Fredrik Lignell: Kyrkans uppgift är att korsa gränser ]
I söndags firade vi den första gudstjänsten sedan restriktionerna släppts, och jag fick bjuda in till vår förbönsplats med levande förebedjare som lyssnar, ser människor i ögonen och lägger en hand på axeln för att be en enkel bön för komplicerade livssituationer. Det var glädje jag knappt kan sätta ord på. Att få sjunga tillsammans med andra är något helt annat än att sitta hemma och mumla i soffan.
Kristen tro har så mycket med kroppen att göra. Vi går fysiskt iväg till en kyrka för att dela gudstjänstgemenskap med andra, vi lyfter händerna i bön och sång, i vissa traditioner reser man sig för att höra dagens evangelium. Och trons epicentrum är ett dukat bord där vi bryter bröd och delar vin i en märklig mötesplats mellan himmel och jord. Och efteråt fikar vi dessutom ihop.
En av mina goda vänner uttryckte det väl för några år sedan, långt innan pandemi-restriktioner och vaccinpass: “Jag är just nu inte i form. Men jag går till kyrkan ändå, för att tro med fötterna. Min kropp är åtminstone där.” För dig som av olika skäl inte kan gå till en kyrka är sändningarna naturligtvis fantastiska. Fortsätt att delta på det sätt som funkar för dig. Men om du har minsta chans, låt inte skärmen ersätta det mänskliga mötet. Vi tror med fötterna och det spelar roll att vi går dit.
[ Stor studie i frikyrkligheten visar vinnarna och förlorarna efter digitala gudstjänster ]
