Jag åt just lunch med en god vän, en man som har arbetat mer än tjugo år längre än jag och som har ägt och drivit företag i olika storlekar. Vi pratade om ledarskap och om att få syn på skeenden och våga planera för resan framåt.
Jag berättade om hur vi ofta på mitt jobb arbetar med begreppet “zooma ut” för att hjälpa ledare att se den större bilden när det kommer till deras eget ledarskap.
Han berättade om hur han uppmuntrar chefer att låtsas klättra upp på ett berg tio år framåt i tiden och blicka bakåt. Vad hoppas de på att se? Vad vill de ha uppnått? Vi satt där och skrockade över alla varianter på bergmetaforer vi hört genom livet och utbytte en del goda råd med varandra. (Om du inte lunchat med någon som är minst tjugo år ifrån dig i ålder på länge, så gör det.)
Jag tror det här är en tid för att samla ihop oss. Vi behöver Gud och vi behöver varandra.
I bilen därifrån landade mina tankar tillbaka dit där de varit de senaste veckorna. Till framtiden för frikyrkan i Sverige. På andra sidan pandemin, i slutet av en tid ingen av oss kunde förutspå, vilka är vi? Och vilka vill vi vara? I mina möten med kristna ledare den senaste tiden har tankarna skiftat fort mellan hopp och uppgivenhet. Kommer vi ihåg hur man gör? Vad har Gud lagt kollektivt på våra hjärtan för tiden framåt? Hur talar vi enhet och gemenskap när det är så länge sedan vi möttes i ögonhöjd? Inser att jag vill vidarebefordra min gode väns råd. Framför allt – faktiskt – till alla er som leder nationellt. Till er som springer med stafettpinnen i våra samfund och rörelser just den här sträckan.
Hörrni, ta er en tripp upp på berget. Låtsas att året är 2032 och att ni ser tillbaka på den här tiden. Hur kommer vi tala om den? Vad fick vi se hända? Vilka fällor lyckades vi undvika? Vart skapade vi gemenskap och förtroenden? Vart påverkade vi vårt samhälle med de goda nyheterna om Jesus och hur gjorde vi det?
[ Josefine Arenius: De kristna bubblorna är spräckta ]
Kära ledare; stjäl! Sno goda exempel från varandra, dela med er av det som har funkat hos just er. Prioritera det gemensamma och berätta för oss – i denna polariserade tid – om hur ni möts, över samfundsgränser och ideologiska tvister. Jag tror det här är en tid för att samla ihop oss.
Vi behöver Gud och vi behöver varandra. Tänk om vi – om tio år – kunde berätta om hur vi möttes där i början av tjugotalet, grävde igen våra diken och började tala med varandra om hur världen kan få tag i Jesus?
