Elva vuxna. Åtta barn. Nysnickrat finbord och färdig meny. Efter två år ifrån varandra skulle vi ses. Sist var barnen hälften så många.
Så kom meddelandena, ett efter ett. Positiva meddelanden. Fast negativa då. Corona överallt. “Mamma, jag hörde någon som sa att det är bra att vara positiv men det är ju det sämsta någonsin”, sa dottern och jag insåg att en hel generation har laddat de där två orden bakvänt.
Festen blev en hemmakväll för oss fyra. En nyårsafton med finkläder och pussel. Inte dålig. Men så långt ifrån det vi hade längtat efter.
På Facebook blev det tydligt att det var fler som pusslade. Vi var långt ifrån ensamma i ensamheten. Precis som isbadandet har pusslandet fått en renässans i spåren av pandemin. Vi sjunger, halvt ofrivilligt, långsamhetens lov också i starten av det här året. Om någon hade sagt det i början av det förra… att det fortfarande skulle hålla på.
Men det är ju just det. Att vi inte vet. Våra flöden fylls av självutnämnda specialister. Människor uttalar sig med självklarhet med ord som inte går att ta tillbaka. Kyrkliga företrädare vet exakt hur alla borde göra. Vi gräver åsiktsdiken som kan bli svåra att fylla igen.
[ Josefine Arenius: Så lätt att tappa fokus från det större ]
Jag letar hopp. Hur navigerar vi i en verklighet där vanor som brukar sitta i ryggraden ersatts av ständigt nya beslut att fatta, avvägningar att göra för att göra “rätt”? Tittar på pusslet jag har framför mig. Frestas att skriva nåt klyschigt om livspusslet, om alla bitar som ska passa ihop. Inte minst när det plötsligt känns som om någon blandat bitarna från alla möjliga pussel och sen hällt ut dem lite på chans.
Vårt hopp är grunden, ramen, det vi kan vira in oss i.
Sen får jag syn på mattan under. En sån där grön pusselmatta. Ett av våra bästa köp. Den har utmärkta ramar för kanterna så man vet från början hur stort pusslet blir och om allt blir en övermäktigt kan man snurra in alla bitarna i mattan och ha dem kvar på samma ställe nästa gång man vill försöka få till det.
Hoppet. Mattan under pusslet. Vår tro gör inte den här tiden mindre rörig, det är lika mycket bitar att få ihop för oss som vilar i förvissningen om Jesus. Men vårt hopp ligger under alla bitarna, bortom allt det som snurrar. Vårt hopp är grunden, ramen, det vi kan vira in oss i. Vårt hopp ger oss överblick över helheten och låter oss se hur bitarna tillsammans tar form.
[ Corona påminner om vårt beroende av varandra ]
Inför året som ligger framför. Jag ber att du och jag inte ska snöa in i de enskilda bitarna. Inte fyllas av frustration över det vi inte får ihop. Jag ber om nåd att se den större bilden. Och att se att vi alla – oavsett vilka bitar vi tycker är viktigast – bygger på samma pussel. Med samma matta under oss. Jesus själv.
