I flera års tid har jag allt oftare funderat på gungbrädor. Det är roligt att gunga gungbräda. Om man väger ungefär lika mycket på båda sidor. Annars är det någon som flyger, studsar och har ont medan någon annan mest sitter där den sitter. Jag snor bilden till en tanke om livet förstås.
I de flesta sammanhang jag rör mig i så tycks vi syssla med gungbräderi. Den lite tyngre majoriteten sätter sig still på marken och låter minoriteten flaxa och försöka hålla balansen i andra änden. “I vårt sammanhang ser andlighet ut så här.” “Just det där har vi talat klart om för länge sen.” Eller “om vi upplever dig som intolerant så tolererar vi inte dig”.
Det går i cykler. Sen ramlar brädan över på andra sidan. Fram och tillbaka. Rätt så sällan blir det något åka av, liksom. Allt oftare tycks leken ha stannat av och det skriks mer mellan sidorna om vems fel det är att brädan inte gungar. Det börjar trötta mig. Nu är det ju inte så att jag förordar en tillvaro där två lika stora grupper sitter på var sin sida i alla åsikter. Att gunga så mycket skulle göra mig åksjuk.
Men jag inser att jag saknar människorna i mitten. Minns ni dem från skolgården? De som hoppade upp på gungbrädan och liksom med sin egen kroppstyngd justerade gunget? Fick brädan att stanna jämnt i luften emellanåt?
Jag ser dem ge upp. En efter en. Ledarna. Medlarna. De kloka typerna som under hela sina liv sagt “mm, fast kan man se på saken från båda håll?”. De orkar inte längre. Motiv ifrågasätts. Varje mening nagelfars. Det buntas ihop och sätts i fack. “Är du med dem eller oss? Du kan inte stå mitt på brädan?” Politiker som gladeligen engagerat sig kliver av för att de inte orkar med populismen och utspelen. Pastorer och teologer med erfarenhet och tyngd slutar att försöka, eftersom funderingar kring uttryck eller trender är att “vara emot Jesus själv”. Eller – från andra sidan brädan – att uppmuntra trånga hederskulturer.
[ Josefine Arenius: Vårt uppdrag är akut ]
Medan många av oss tycks upptagna med att just min sida ska få sitta tryggt på backen så tror jag människor ger upp. De går och leker med något annat. Lämnar det man tidigare tyckte var skoj. Och så dör engagemanget.
Tänk om det blivit viktigare för oss att vinna varje fajt än att se till allas bästa? Tänk om vi snart kört slut på varje människa som varit beredd att hjälpa oss balansera? Tänk om vi håller på att flytta så långt ut på kanterna så att brädan går av? Har någon en plan för vad vi gör då?
[ Josefine Arenius: Vi troende måste sluta misstro varandra ]
