I min ungdom läste jag tyska, totalt i sex års tid. Då våra barn fortfarande bodde hemma frågade de en dag hur man säger nej på tyska. Det blev helt blankt. Det enda som flöt upp i huvudet var “njet”. Det kändes inte helt rätt. Det lät lite … ryskt.
Dels berodde denna blackout naturligtvis på att jag i princip aldrig använt mina kunskaper. Men grundproblemet är ett annat. Det som drillades på tysklektionerna handlade inte om hur man talar språket, utan fullt fokus låg på grammatikreglerna. Prepositionerna som styr ackusativ sitter fortfarande fastgjutna i ryggmärgen (du som vet, du vet). Trots att alla inser att det inte är så man lär sig ett språk var det ingen som ifrågasatte pedagogiken. Alla barn provar sig fram, testar hur det låter, härmar andra och gör sig sakta men säkert förstådda. Det är så vi hittar vår röst, vårt språk och vår ton.
[ Fredrik Lignell: Gud är förtjust i det vanliga ]
Vår idé om hur man fördjupas i tron påminner i alltför hög grad om åttiotalets tyskundervisning, och går tillbaks till upplysningens föreställning om hur vi lär oss saker: Först teori och sedan praktik. För Bibelns människor verkar ordningen vara en annan. De blir gång på gång överraskade av Guds handlande och gör en erfarenhet av Gud som sätter sig i kropp och själ innan de så småningom försöker sätta ord på den.
När tron parkerat i vänster hjärnhalva bland analys, teori, siffror, staplar och begripligheter händer en rad saker. Dels krymper tillvaron. Att närma sig Den Helige med analysverktygen påslagna är dömt att misslyckas. Dels fastnar vi ohjälpligt i oss själva och vår allt mer spända själ då vi försöker röra oss från teori till praktik. Detta betyder nu inte att allt handlar om en subjektiv erfarenhet och att teologin förpassas till marginalen. Frågan är snarare hur dörren in i trons värld ser ut.
[ Fredrik Lignell: Om vi tystar vår inre röst kan allt gå överstyr ]
Gång på gång har min och andras längtan efter att be fått oss att läsa ytterligare en bok om bön, för att sedan kämpa med hur den ska omsättas i praktiken. Men Gud förser oss inte med en grammatikbok som låser oss, utan vi får en bönbok. Författaren och vägledaren Hans Johansson kallade Psaltaren för “hemspråksundervisning för trons folk”. Dissekera den inte, åtminstone inte initialt. Be den, provprata, öppna dig för erfarenheten och lär dig sakta bönens språk. Var inte rädd för att göra fel. Du kommer att göra dig förstådd. Gud möter dig inte med rödpenna, utan med en öppen blick, även om prepositionerna blir lite fel.
