Hur vet man att man har det som krävs för att göra det man drömmer om? Det vet man inte. Och jag tror att om man väntar tills man vet kommer man få vänta för evigt. Jag satt på ett tåg för 15 år sedan när vår kyrka Hillsong var nystartad. På väg från Stockholm till Skövde satt jag i två timmar och tittade på en affisch som satt i tågvagnen. Det stod: “En del människor väntar hela livet med att börja leva”.
Jag hade precis samlat 10-15 människor för att starta en ny kyrka. Jag själv höll på att återhämta mig från en av de tuffaste perioderna i mitt liv. Helt ärligt så var det en hel del personer, även pastorer och ledare som hörde av sig till mig och sa att jag inte borde vara kvar i tjänst och ännu mindre starta en ny kyrka.
[ Andreas Nielsen: Är vi vanliga kristna inte tillräckligt heliga för att fira nattvard utan präst? ]
Men jag brann på insidan på ett sätt jag inte kan förklara. Jag såg behoven, jag såg möjligheterna. Jag tyckte inte att jag var kvalificerad men jag hade en enormt djup längtan efter att få bygga något som jag sett i andra delar av världen men aldrig i Sverige. Jag tror att det är tur att man gör vissa saker när man fortfarande är ung. När man inte hunnit upptäcka alla begränsningar som finns i omgivningen eller i sig själv. Jag satt med en av de ledande pastorerna i Sverige på en lunch när vår kyrka var något år gammal, vi samlade 100-150 personer.
Det var ungt, det var lite uppkäftigt och det var lite stökigt. Det mesta hade inte hittat sin form än.
Det var ungt, det var lite uppkäftigt och det var lite stökigt. Det mesta hade inte hittat sin form än. Struktur och processer var inte ord som vi använde allt för ofta. Vi var en snabb kryssande räddningsbåt som gjorde allt som krävdes för att nå som många som möjligt. Det var ibland för naivt och gick ofta för fort men vi fick saker gjorda och människor blev frälsta varje vecka.
[ Andreas Nielsen: Säger jag inget blir jag en del av rasismen ]
Tillbaka till den här lunchen med pastorn. Han var varm och trevlig och han sa: “Andreas, ni är ju ingen riktig kyrka. Ni är ett lovvärt ungdomsinitiativ men en kyrka innehåller så mycket mer. Är det inte bättre ni går med hos oss så slipper ni tänka på administration och sånt jobbigt.” De som känner mig vet att krävs betydligt mindre för att min inre glöd ska förvandlas till en rejäl eld. Jag tror inte han menade något illa. Men för mig var det tändvätska för att fortsätta med det som var helt nytt och göra allt jag kan för att bygga vidare.
Jag tänkte omoget: Ge mig fem år och säg sedan om vi är en kyrka eller inte. Naivt, lite omoget men också vackert. För ska man starta något, följa sina drömmar, gå där det ännu inte finns stigar måste man våga ta risker. Prova, misslyckas, omvärdera och göra bättre. Inse att man kan bli både recenserad och ifrågasatt. Men man kan också upptäcka att det bär, att man inte måste vänta med att leva. Att man inte måste vara färdig innan man börjar. Kanske är det dags för dig att ta ditt första steg mot det liv som väntar dig.
