Med “ung och grön” menade man förr ung och oerfaren, och ingenting annat. Numera kan uttrycket syfta på yngre människor som är aktiva i miljö- och klimatfrågor. Greta är förstås det mest kända exemplet.
Säger man “gammal och grön” går tanken snarast till något mossigt. Och en grön gubbe är inte en miljömedveten farbror utan en trafiksignal. Så olika kan begreppen färgas av ett åldersperspektiv.
Men hur är det, är yngre mer miljömedvetna än äldre? Om medierna speglar verkligheten är svaret ja. I varje fall talar yngre generationer mycket om “miljötänk”, och från det hållet kommer ibland vass – och berättigad – kritik mot äldre generationers försummelser på området.
Nu finns en risk att det där med “miljötänk” blir mycket snack och lite verkstad. Och där det blir verkstad, så produceras gärna protestplakat i stället för alternativa livsstilar. Det tjänar ingen på, allraminst vår planet.
Min föräldrageneration hade aldrig hört ordet “miljötänk”, däremot levde många sparsamt och hänsynsfullt mot naturen.
Jag växte upp på landet. Mina föräldrar hade inte bil. Förutom apostlahästarna var cykeln det dominerade fortskaffningsmedlet. Även skidor och spark vintertid (vi talar om norrländsk glesbygd). Skulle man långt var det postbussen som gällde. Den gjorde en tur per dygn.
Köksavfall blev mat åt grisen, och sen åt vi upp grisen. Det var nog den enda kostcirkel mina föräldrar hört talas om. Västerbottens-Kuriren blev toalettpapper på utedasset. Det som samlades där blev gödsel på magra åkertegar. Varor från affären bars hem i en ryggsäck, inte i plastkassar.
[ Birger Thureson: Det är aldrig för sent, eller? ]
Det var då, det. Men med stigande välstånd klev konsumismen in över tröskeln till folkhemmet som en stark förändringskraft. Det är mot den bakgrunden vi i dag har att orientera oss mot framtiden. Oavsett ålder.
Jag har ett eget ansvar, som jag förvisso kunde ta på ännu större allvar. Jag sopsorterar, återanvänder, åker kommunalt, och allt det där. Dock gör jag ärligt talat inga stora uppoffringar.
Detta skriver jag innesluten i härlig septembersol. Och jag tänker med respekt på tidiga kristna miljöprofiler som inspirerat mig. Harry Lindqvist, den visionära trädplanteraren som ville bromsa ökenspridningen, finns inte längre ibland oss. Profetröster som Harry Månsus och Stefan Edman ljuder fortfarande. Utifrån Bibelns förvaltarskapstanke utmanar de oss att ta ansvar för Guds skapelse.
Så om någon vill kalla mig för en grön gubbe är det helt i sin ordning.
