Jag är otroligt fascinerad av människor som brinner för något, som är duktiga på något. Det spelar ingen roll om det handlar om människor långt uppe i Alaska som brinner för att leva som man gjorde förr, genom att leva av det som naturen ger, långt ifrån bekvämlighet och tekniska hjälpmedel, ensamma på en utmanande plats där de hittar en tillvaro som de älskar. Eller om det är min äldsta dotters intresse för KPOP, Sydkoreansk popmusik som jag, fram till för något år sedan, inte ens visste fanns, men som hon verkar veta allt om. Eller människor som har en idé som de tror på och driver i uppförsbacke tills de mot alla odds lyckats genomföra det de drömde om. Människor som har en dröm om att göra något som ingen annan gör eller gjort, löper stor risk att mötas av misstänksamhet, förståsigpåare som säger att det inte går eller i värsta fall låter sina egna besvikelser över att man själv aldrig vågar följa sin dröm blir kritisk mot den som fortfarande drömmer.
Jag har upptäckt att det är en hårfin gräns mellan de som gör verklighet av sina drömmar och de som aldrig gjorde det och som nu intagit en cynisk roll som facit. Det enda som initialt tycks skilja de två åt är mod. Ju äldre jag blir, ju mer inser jag att det inte främst är förutsättningar, talang, resurser eller kunskap som är avgörande för att göra verklighet av en dröm, utan mod. Mod att våga börja, mod att inte veta hur allt kommer gå innan man tar första steget. Mod att ibland vara den enda som tror på det man drömmer om. Mod att misslyckas, mod att prova på nytt och gå vidare. Mod att ta hjälp när det behövs, men framför allt mod att hålla fast och hålla ut.
[ Andreas Nielsen: När gjorde du senast något för din pastor ]
Mod är ibland något som vi blandar ihop med personlighet, att det handlar om de som är självsäkra, de som tar plats eller de som är naiva och i värsta fall saknar “logiskt” konsekvenstänk. Men jag har upptäckt att mod inte har en viss personlighet utan kan bo i många olika människor. Men det mod gör är att det hjälper oss att välja det viktigaste för att följa en dröm eller kallelse. Att välja orsak framför ursäkt. Kanske är det det viktigaste vägvalet vi gör när vi står inför det valet?
Mose hade en dröm om att israelerna skulle slippa slaveriet, men han hade gått på den inre lögnen att han inte kunde göra skillnad och accepterat det som en ursäkt för att gömma sig i öknen i 40 år. När Gud kallar honom vid den brinnande busken svarar han Gud med sina inövade ursäkter: “Jag kan inte tala bra, varför skulle Israel eller Farao lyssna på mig?” Men någonstans under samtalet med Gud väcktes drömmen till liv och hans orsak och anledning till att våga blev större än hans ursäkt att stanna i öknen. Vad skulle du våga om du valde en större orsak än en stor ursäkt?
[ Andreas Nielsen: Efter karismakonkursen var förtroendet för mig förbrukat ]
