Jag har under många år drabbats av att personer skapat konton på Instagram och Facebook där de utgett sig för att vara mig. De har tagit en bild som är på mig och lagt in i fejkprofilerna. Därefter har de kontaktat många olika människor och startat en konversation med dessa människor som i tron att de pratat med mig haft dialog. Dessa falska människor som startat dessa fejkkonton har bett människor om pengar i mitt namn, velat ha utlämnade konversationer om personliga saker och försökt få inte ont anande människor att göra saker i tron att det är mig de pratar med. Jag har tappat räkningen på hur många av dessa fejkkonton jag och mitt team rapporterat och anmält.
[ Andreas Nielsen: Säger jag inget blir jag en del av rasismen ]
Jag har bara ett personligt konto, och förra veckan när vi rapporterade flera fejkkonton stängde Instagram av mig under 24 timmar medan fejkkontona fick fortsätta. Mycket frustrerande. Till sist öppnade Instagram mitt konto. Flera falska konton i mitt namn har uppstått sedan dess. Instagram kunde inte skilja på vad som var äkta och vad som var fejk.
Det fick mig att tänka på livet. Hur enkelt det är att leva sitt liv genom ett “fejkkonto” där vi kan förställa oss till det vi önskar att vi var. Hur det hjälper oss att gömma vår verkliga identitet av olika anledningar. Vi lever i en värld med konstanta intryck som berättar hur vi borde göra om oss, vad vi behöver vara för att bli accepterade och lyckliga. En del har lagt på så många filter att det som syns är långt ifrån verkligheten.
[ Många kristna drabbade av Instagrambedragare ]
Jag läste om Jakob i veckan, Esaus lillebror som lurade till sig det arv som var menat för Esau, genom att lura deras blinda pappa Isak. När Isak var gammal och redo att dö, blind och skröplig ville han ge sin äldste son Esau sin välsignelse och arv. Esau var hårig på kroppen, Jakob var len. Men efter som Isak var blind lurade Jakob honom genom att klä sina armar med ull från ett lamm och ta på sig Esaus kläder. När så Jakob gick in till Isak, ljög och sa att han var Esau kände Isak på hans armar och luktade på hans kläder. Isak sa: “Du låter som Jacob men dina armar känns som Esaus, du luktar som Esau men, är det verkligen du?” Jacob ljög och svarade, det är jag, Esau.
Jag stannade upp när jag läste om detta i Bibeln, jag funderade över Isaks fråga till Jacob. “Är det verkligen du?” Den bild av oss själva vi visar upp för andra, är det verkligen vilka vi egentligen är? Och varför är det viktigt? Psaltaren säger att Gud formade oss i vår mammas mage, att han skapade oss till det vi sedan föddes till att vara. Ändå spenderar vi hela livet med att hitta oss själva, göra om oss och går i värsta fall vilse i en fejk variant av oss själva. Men bara skaparen kan definiera det han skapat. Och Gud kan bara välsigna det han skapat. Så ju närmare vi kommer originalet av oss själva, ju mer tillfredsställda kommer vi bli. Jakob förställde sig och fick Isaks välsignelse, men han förlorade hela sin tillvaro. Kanske behöver vi ställa samma fråga till oss själva som Isak ställde till Jakob: “Är det verkligen du?”.
