Varje år, en vecka före julafton, var det dags att pynta mitt barndomshem i västra Göteborg. Samma julskiva spelades varje år, samma julporslin användes och samma julsaker plockades fram och ställdes på sina bestämda platser. Så där höll det på varje år, tills ett år då allt plötsligt var annorlunda. Min pappa hade plötsligt tröttnat på alla tomtar och hävdade bestämt att eftersom julen handlade om att Jesus föddes hit till jorden var det Jesus som skulle vara i centrum.
Så just det där året när det var dags att plocka fram alla julsaker vägrade pappa ställa fram tomtarna. Inte en enda tomte fick komma upp ur jullådan. I stället lade han all tid på att göra i ordning julkrubban med Josef, Maria och det lilla Jesusbarnet i mitten. Säkert fanns det en poäng i hans resonemang. Det var bara det att han var så extremt seriös, och jag och min bror, som då var i tonåren, kunde inte låta bli att retas. Så fort vi fick vi möjlighet och pappa inte var hemma eller tittade bort, skyndade vi oss att byta ut Jesusbarnet i krubban mot någon av de små tomtarna som blivit kvar i lådan. När pappa fick se det letade han snabbt upp Jesusbarnet igen och lade tillbaka det, bara för att kort därefter hitta en ny liten tomte i krubban.
Och så där höll det på hela veckan. Jag och min bror hade väldigt roligt åt det där. När det väl blev julafton samlades vi i familjen runt krubban för att läsa julevangeliet: “Och hon födde sin son, den förstfödde.” Det var bara det att det inte längre låg något barn i krubban. Min bror och jag hade plockat undan det lilla Jesusbarnet så många gånger och nu hade vi gömt honom så väl, att trots att vi letade i hela huset kunde vi inte hitta honom. Vi fick helt enkelt fira jul utan Jesus det där året.
Hur lätt är det inte att tappa bort Jesus? Det är lätt hänt under julen, men också i vardagens slit. I mitt liv är det i första hand inte tomten som är det stora hotet, snarare det ständiga jagandet och jäktandet. Allt det där jag så lätt tror att jag måste göra, uppleva och ha. Men mitt bland julstrumpor, glögg och juldekorationer ryms historiens största budskap. Att Gud själv blev kött och blod i Jesus Kristus för att visa oss vem han är. Att han, Guds gåva, lades i en enkel krubba för att komma oss nära. Och inte bara oss, mänskligheten i stort, utan nära var och en av oss. För Jesus kom inte till en pepparkaksdoftande julidyll. Han kom till den här världen. Till vår värld.
Han som en gång lades i en enkel krubba fortsätter att närma sig oss, mitt i det som är våra liv. På senare tid har jag gjort det till vana att under bön se tillbaka på min dag och fråga mig hur jag har sett Guds gåva just den här dagen. Och när jag stannar upp och går igenom min dag är det fascinerande att lägga märke till hur han faktiskt drar i mitt hjärta på olika sätt. I mötet med en människa, i oväntade sammanträffanden, ja till och med i en julsång som skvalar ur högtalarna på Åhléns. Vissa dagar är det tydligare än andra. Och under de dagar då jag har svårare att se det, vilar jag i att även om jag ibland tappar bort Jesus så tappar han aldrig bort mig.
Texten är hämtad från den nya boken “Stjärnklart” (Libris förlag 2020), där Carin Dernulf är en av författarna.
---
Fakta:
Carin Dernulf är generalsekreterare för den kristna barn- och ungdomsorganisationen Equmenia.
Texten är hämtad från den nya boken “Stjärnklart” (Libris förlag 2020), där Carin Dernulf är en av författarna.
