I romanen ”Drömmen om Elim” av Vibeke Olsson får man stifta bekantskap med en fiktiv frikyrkoförsamling i 1980-talets Stockholm. Bland yuppies och reklambyråer, och i en tid då slagordet lyder ”satsa på dig själv”, drömmer medlemmarna i Elim om en solidarisk gemenskap där alla får plats. Men trots det mår församlingen inte bra.
Pastorns äktenskap håller på att krackelera. En ung man lockas av ”det nya som Gud gör” i Uppsala och funderar på att lämna församlingen. En äldre dam undrar varför alla unga är så trötta, de orkar varken städa kyrkan eller baka till kyrkkaffet, trots att de fått det så mycket bättre än vad hon hade i sin ungdom.
Mellan de olika kapitlen hörs en talkör, genom deras sorgesång förstår man att församlingen nu lagts ner, från andra sidan millennieskiftet sjunger de sin sorgesång. Kören växlar mellan nostalgi och självkritik: "Vi kritiserade framgångsteologin för att de utlovade bönesvar, bara man bad tillräckligt mycket och på rätt sätt med rätt tro. Det kallade vi gärningslära och falska löften, att svika människor i nöd. Men gjorde vi själva samma sak? Vi talade om gemenskap och omsorg. Och ingenting blev kvar."
Här rör talkören vid något viktigt. De flesta är medvetna om att man inte kan garantera att ett kroppsligt helande ska äga rum. Men är vi medvetna om att samma villkor gäller för erfarenheten av omsorg och gemenskap? Kroppsliga helanden och en kärleksfull gemenskap är båda tecken på att Guds rike är här, ett rike som är ”redan nu men ännu inte”, som någon kärnfullt uttryckt det.
Detta innebär att vissa blir helande nu på momangen medan andra får vänta tills uppståndelsen från de döda. Detsamma gäller för helgelsen, att kunna älska sina fiender är också ett mirakel som kräver ett gudomligt ingripande. Därför är det så svårt att vara en kärleksfull gemenskap, även helgelsen är ett "redan nu men ännu inte".
Talkören konstaterar: ”Någon gång i början av åttiotalet hade flera av oss börjat tala allt mindre om frälsning, och allt mer om gemenskap. Efteråt skulle vi fråga oss om det var detta som blev vårt öde. Man kan inte nå människor med gemenskap, den måste alltid vara en biprodukt av något högre mål eller gemensam nytta eller nöje.”
Kristen gemenskap är en frukt av försoning och helgelse, därför kan den inte tvingas fram genom styrdokument och visioner. Eftersom den fullkomliga helgelsen dröjer kommer det alltid finnas stunder då man känner sig ensam och exkluderad. Och i sådana stunder måste man fästa blicken på Jesus, han som lämnades ensam i Getsemane, och komma ihåg att både helande och gemenskap är mirakel som väntar runt hörnet.
