Jonatan Alfvén lägger nu återkommande ut namn och bild på dömda sexförbrytare och många hejar på. Men något skaver, rejält.
— Carl-Henric Jaktlund
SVT Play erbjuder för tillfället en inblick i hur fruktansvärt mycket lidande en kyrka utan fungerande ordningar och rutiner kan orsaka. Dokumentären ”Biskopen och pojkarna” berättar historien om brittiske biskopen Peter Ball som uppgav att han arbetade med vägledning av unga män, men i verkligheten utnyttjade dem sexuellt. Vittnesmålen är många, omskakande och bör väcka eftertanke hos alla som leder församlingsarbete. Verksamhet och strukturer måste byggas så att de minimerar varje risk till de trauman och sår för livet som det skapar. Den kyrka som inte noggrant fokuserar barnperspektivet och bygger med trygghet och säkerhet för dem bör inte ha verksamhet riktad till den åldersgruppen.
En logisk följd av ovanstående är även att kristna samfund och organisationer arbetar intensivt och helhjärtat för att stoppa trafficking och sexhandel samt för läkedom och upprättelse av offren därav, såsom organisationen "Love and Hope" ämnar göra. Ansiktet utåt för det arbetet har Jonatan Alfvén blivit med bland annat ett intensivt skrivande och berättande om barns och ungas livsöden som berört brett och sporrat många till ett fördjupat engagemang och givande för barns rättigheter.
Den senaste tiden har dock en förändring ägt rum, nu är det inte fokus främst på offren utan på förövarna. På sin Facebook-sida lägger nu Jonatan Alfvén återkommande ut namn och bild på dömda sexförbrytare och genomslaget är stort: Många hejar på och delar informationen vidare, inte sällan i tiotusental.
Det är förstås naturligt att våldtäktsmän bemöts med avsky och avsmak, men samtidigt skaver det, rejält. Inte minst de gånger när barnperspektivet hamnar på rejält undantag, som häromveckan när Alfvén med namn, bild och ort berättade för allmänheten vilka mamman och hennes pojkvän som nu dömts för upprepade grova våldtäkter av hennes små barn är. Och det kan man på ett sätt tycka är rimligt, de får väl stå för vad de gjort?
Läs också Ungdomar utsatte Filip för övergrepp på lägret – ”Är helt tyst från kyrkan”
Men det är inte av sympati med förövarna som Facebookinläggen med namn och bild slår så fel, det är i omsorg om övriga inblandade: Exempelvis föräldrar och syskon som är oskyldiga och lider tillräckligt ändå av det som skett – och framför allt de utsatta barnen.
I stället för att kunna bearbeta i någorlunda lugn och ro har det nu blivit allmänt känt för alla i omgivningen vad de utsatts för. Det är något som de i största möjliga mån själva borde fått bestämma hur, när och om de vill berätta kring men som nu har berövats dem.
Vi måste ivrigt – bättre och skarpare än förr – kämpa för barn och deras rättigheter, men den ivern får inte innebära att barnen glöms bort. Då är mer förlorat än vunnet.
Läs också Jonatan Alfvén försvarar sina publiceringar av våldtäktsmän
