Det går inte att sticka under stol med att det här är den svåraste tid jag upplevt som politiker.
— Elisabeth Svantesson
Under den här våren har det politiska uppdraget känts viktigare än någonsin. Som vice ordförande i finansutskottet och ekonomiskpolitisk talesperson för Moderaterna har hela min kraft ägnats åt att försöka rädda så många jobb och företag som möjligt. För att mildra effekterna av en mycket svår och djup ekonomisk kris. Att ta ansvar – för Sverige och för alla som bor här – är min drivkraft.
Min tro är en viktig del av mig. Och att utveckla och förvalta – att ta ansvar för Sverige, det är en tydlig ledstjärna för mitt politiska värv. Jag är fast besluten att göra vad jag kan för att Sverige ska vara ett ännu bättre land för nästkommande generationer.
Ingen av oss visste i början av året vad som låg framför oss. Jag kommer ihåg nyhetsbilderna från kryssningsfartyget som låg i karantän i Japan i mitten av februari. Det kändes overkligt och dessutom var det något som hände långt borta från oss. Men ganska snabbt efter att pandemin nått Sverige slog nog insikten oss alla med full kraft; krisen som drabbat oss kommer att prägla hela 2020-talet och kanske längre än så. Det manade till ansvarstagandet inom mig.
Det går inte att sticka under stol med att det här är den svåraste tid jag upplevt som politiker. Samtidigt har jag, förstå mig rätt, upplevt den mer meningsfull än någon annan tid. Mina kollegor och jag har arbetat långa dagar för att viktiga stöd och reformer snabbt ska komma på plats. Inte mindre än tio extra budgetar har gått genom riksdagens finansutskott, där samarbetet mellan alla riksdagens partier fungerat väl.
Alla beslut har inte blivit rätt på en gång. Det får man vara ödmjuk inför i en kris som inte liknar någon vi har sett tidigare. Då får man justera och förbättra. Den viljan och konstruktiviteten har funnits hos alla politiska partier under den här våren. Det har varit en styrka.
Jag vill att vi lämnar över ett bättre land till framtida generationer, skrev jag här ovan. Min övertygelse är att vi kommer att göra det. Med "vi" menar jag inte bara oss politiker. Det är vi alla, var och en och tillsammans, som kan utveckla, förvalta och ta ansvar för Sveriges utveckling. Det gör de som nu sliter i sjukvården när andra går på semester. Det gör den som fått se intäkterna i familjeföretaget rasa fullständigt – men som vänder på alla stenar och krigar på. De som blivit av med jobben – och som nu är öppna för att ge upp drömmar och byta yrke. De som kämpar med att lära sig svenska språket för att kunna försörja sig själva.
Det är alla strävsamma människor som tillsammans formar den framtid vi ska gå till mötes. Vi ska förvalta och utveckla Sverige. Om vi alla gör det är jag övertygad om att framtiden är ljus.
