Kyrkorna är inte olika lag som tävlar mot varandra.
— Carl-Henric Jaktlund
När Hillsong hade bestämt sig för att öppna i London fick Nicky Gumbel i Holy Trinity Brompton frågan i en intervju vad han tyckte om det. Kände han sig hotad? Han förstod inte frågan. Skulle det, i en världsmetropol där den stora majoriteten inte har en kristen tro, vara ett problem med ytterligare en arbetare som vill nå människor med evangeliet?
Det kan låta som en självklar slutsats för den som har missionsuppdraget i fokus, men det krävs åtminstone ytterligare ett perspektiv för att landa i ovanstående: Att syskonskapet erkänns, på djupet.
På många sätt är ju frågan fullt rimlig. Han, som kyrkoherde i Anglikanska kyrkan, skulle sannolikt kunna ha väldigt många åsikter om den moderna pingstförsamling som Hillsong är. Ganska mycket skiljer dem åt, såväl tradition, organisation, beslutsvägar som en hel del teologiska betoningar. Ingen, inte heller Gumbel, skulle troligtvis vare sig förneka eller förringa detta. Men man behöver inte fokusera på det heller.
Ytterst sett tror jag det handlar om insikt i att vi hänger ihop, att vi har med varandra att göra, att vi inte kommer ifrån varandra hur gärna vi ibland skulle vilja. Ta coronasituationen som jämförelse: Frestelsen att ställa länder mot varandra i något slags tävling – VM i coronabekämpning – tycks enorm. Men den faller platt till marken utifrån sin irrelevans, för vi hänger ju samman i denna globala värld. Det finns inget ”dem” att skratta eller skaka på huvudet åt, det finns bara ett enda stort ”oss” som innebär en gemensam sorg över att viruset drabbar hårt på ett ställe eller en kollektiv glädje över att coronas framfart begränsas på ett annat. Det är mänskligheten mot viruset som gäller, om det finns en tävling i nuvarande situation är de kombattanterna, inte länder eller folkslag mot varandra.
Likadant inom kristenheten: Kyrkornas förhållande till varandra är inte att de är konkurrenter. Det kan förstås finnas saker att diskutera och debattera för att sätta fingret på problem och utmaningar som måste åtgärdas samt tydliggöra insikter som kan medföra vinster, precis som länder nu lär av varandra kring coronaviruset. Men det behöver ske på ett gemensamt stridsfält snarare än från olika skyttegravar. Det senare alternativet blir inte fel främst för att det brukar innebära hårda ord utan för att det utgår från en felaktig premiss om "vi" och "de". Vi är inte olika lag som bygger var sina kyrkor som tävlar mot varandra utan många som sida vid sida försöker bygga Guds rike. Vi är, som Paulus skriver, en kropp som lider och gläds tillsammans beroende på hur de olika lemmarna mår.
