Äntligen kanske vissa pastorer skulle kunna predika mindre. Främst de som över huvud taget inte bör predika ofta – eller knappt alls.
— Carl-Henric Jaktlund
Hur blir det med gudstjänstlivet bortom pandemin? Jag hör olika gissningar när jag ställer öronen på vid gavel. Vissa förutspår att folk kommer att ha vant sig av vid samlingar i fysiska kyrkorum, andra tror snarare att längtan efter människomöten kommer vara så uppdämd att man skyr skärmalternativen totalt.
Vågar man hoppas på en god mellanväg så att den nyfunna vanan att ta del av något via skärm flyttar med in i kyrksalen med följden att det blir mer förkunnelse via sådana i stället för det allt som oftast ensidiga fokuset på kyrkans fysiska predikstol?
För somliga församlingar kan det komma att bli en ren räddningsplanka när ekonomin svajar och personalresurserna minskar. Att då kunna ta del av en predikan inspelad någon annanstans och visad på kyrksalens storbildsskärmar är en teknikens välsignelse. Men det behöver inte begränsas dit utan kan användas mer proaktivt än som nödlösning. För faktum är att även församlingar med stabil ekonomi genom ett flitigare användande av sina skärmar skulle få en större variation i sin förkunnelse. Samtidigt skulle fler pastorer äntligen skulle kunna predika mindre.
Jo, du läste rätt, och min tanke går inte bara till dem som helt enkelt har fler predikotillfällen än de hinner och orkar med utan främst till dem som över huvud taget inte bör predika ofta – eller knappt alls.
Chockad? Om det inte kändes provokativt tidigare kan jag ana att det gör det nu, och framför allt främmande. Men tänk om det skapats för mycket likhetstecken mellan pastorskapet och predikantrollen, på ett för många kvävande och hämmande sätt?
Craig Groeschel är grundare av amerikanska Life Church som i dag är kyrka på åtminstone 35 platser, allt som oftast med honom som predikant via skärm. Det är klart att det kan låta fattigt eller som hybris, men hans förklaring är samtidigt rimlig: Varför ska de ha massa pastorer i Life Church som gör samma jobb? Varför inte frigöra tid till själavård, evangelisation och annat viktigt? Gud gjorde, skriver Paulus, ”några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare”. Olika gåvor och funktioner att bruka och förvalta.
Tänk om pandemin skulle mynna ut i ett smart samutnyttjande av predikoresurser som medförde att de med skarp förkunnargåva användes bredare än i det lokala sammanhang de står i. Då skulle fler få del av god undervisning samtidigt som lokala pastorer får större avlastning, vilket innebär att färre behöver bränna ut sig och fler hinner fokusera på andra viktiga delar av pastorsrollen än man hittills kunnat eller hunnit.
Det är som minst en spännande tanke att tänka innan den avfärdas.
