Själv har jag ibland tyckt att yngre i dag är för försiktiga. "Men ta för er lite mer! Ställ krav, det gjorde vi!", har jag velat ropa.
— Hasse Boström
Jag har börjat inse att jag inte vet tillräckligt mycket om de ungas villkor.
Jag räknar mig till ”68-generationen”, alltså vi som präglades av de förändringar som skedde i samhället kring 1968 och framåt. Det var politiskt sett en vänstervåg. Men det var framför allt ett ifrågasättande av auktoriteter. Själv var det mest det senare jag tog till mig.
Kanske har det i alla tider varit så att kyrkan påverkats av samhällstrender. I min frikyrkliga (pingst-)miljö var det definitivt på det viset de här åren. Vi som var unga köpte inte alla regler och vanor som tidigare generationer hade bestämt. Vi gick vår egen väg i klädstil, frisyrer, musik och andra uttryckssätt. Men vi var också evangeliserande, vi tyckte kyrkorna var för introverta. Vi brann för att sprida Jesusbudskapet, och många församlingar upplevde vad man då kallade "ungdomsväckelser".
Och vi blev kanske lite kaxiga, om man nu kan vara kollektivt kaxig – var och en av oss som individer var nog inte alltid så starka. Men i någon slags samlad kraft tog vi oss friheten att ställa krav och påverka. Vilket vi tycks ha fortsatt med.
Den generation som fått öknamnen "jätteproppen Orvar" och "köttberget" är nu pensionärer, men vi tror oss ofta veta bäst. Själv har jag ibland tyckt att den yngre generationen i dag är för försiktig. "Men ta för er lite mer! Ställ krav, det gjorde vi!", har jag velat ropa.
Och den uppmaningen är säkert befogad. Men på senare tid har jag börjat inse att jag inte vet tillräckligt mycket om de ungas villkor. Jag anar att de i många avseenden har det mycket tuffare än vi hade det, vi som var i övre tonåren 1968.
Orsakerna till det vet jag inte. Men jag kan läsa statistik och larmrapporter om psykisk ohälsa bland unga, om självmordsfrekvens, bland annat. Det hjälper inte att tänka att de unga ju har flera fördelar som vi inte hade: en bättre ekonomi, ett i alla fall något mer jämställt samhälle, möjligheter att resa över hela världen (ja, före corona då).
Det finns troligen en större prestationsångest nu än då. Något i grunden gör att de unga inte alltid mår bra. Och även om jag tror att unga kristna mår bättre, förstår jag att även de har en stark yttre press och de påverkas av den otrygghet som samhället uppvisar. Dessutom: om kompisarna mår dåligt lider de kristna ungdomarna med dem.
Så klämkäcka uppmaningar från 68-generation om att ”ta för sig” är nog inte vad våra ungdomar behöver. Man kan diskutera hur rätt det var att ”göra uppror”, som på 1960-talet. Till vissa delar var det nog nödvändigt. Men i dag är det inte generation mot generation som bör vara slagordet. I stället måste vi mötas över alla åldrar för att söka vårt gemensamma bästa.
Vi kan försöka lyssna in vilket stöd de unga vill ha från ”68-generationen”, utforska vad de egentligen vill höra från oss.
