Gud kanske mest av allt vill lära mig att släppa taget om föreställningen att jag klarar mig själv.
— Lina Mattebo
Det har tyvärr visat sig att jag är dålig i kris. Jag hade det på känn redan innan coronan kom. När jag jobbade på en hamburgerrestaurang och det började brinna på stekbordet slog jag min kollega allt jag orkade på armen och skrek "Det briiinner!" "Släck då", svarade han lugnt. Klokt svar, för det visste jag ju hur man gjorde, det ingick i vår utbildning. En annan gång var min familj på utflykt i franska Alperna och jag råkade läsa på en skylt att vi skulle ha köpt returbiljetterna redan innan vi åkte upp. Men jag sa inget, eftersom jag tyckte det var så jobbigt att vi kanske skulle bli fast där. När min lillebror flera timmar senare såg samma information sprang han till turistbyrån för att be om råd och kunde då köpa de sista returbiljetterna hem.
Jag började coronatiden med flaggan i topp, gjorde listor på både tråkiga och roliga saker jag tänkte ägna mig åt under den här tiden. Frosta av frysen, städa garderober, lära mig brodera, se på prisbelönta filmer, läsa massa böcker. Nu är jag mest en energilös pöl. Misstänker att jag skaffar mig halsont genom att klämma så mycket på mina eventuellt svullna halsmandlar. Blir så stressad och slut av att hålla koll på att alla människor omkring mig på promenaden håller rätt avstånd att jag måste sova en stund efteråt.
Är rädd för att smitta andra. Gråter ner i kvällsmaten för att jag önskar att jag vore en sån där chill person som inte uppfylldes av oro. Och sedan gråter jag lite till för att jag inte bara kan skärpa till mig, det är ju inte ens synd om mig.
Där i början hade jag också en vision om att jag skulle öva mig i Andens frukter, som det står om i Bibeln: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Det känns som att det går sådär. Men nu har jag börjat misstänka att Gud kanske mest av allt vill lära mig att släppa taget om föreställningen att jag klarar mig själv och är stark genom allt. Att Gud vill ge mig konkreta erfarenheter av att människor stannar kvar, även när jag är en blöt orospöl. Kanske behöver jag just nu snarare öva mig på att ta emot Andens frukter från Gud och andra. Ja, kanske är jag inte ens så dålig i kris, möjligen är jag bara en helt vanlig människa som reagerar på oro och förändring och rädsla. Kanske är detta min lärdom under den här coronatiden. Vilken är din?
