Detta är den sista krönika jag skriver i rollen som ledarskribent på Dagen. Därmed avslutas en period i det liv som är mitt.
I en intervju berättade Carl Bildt om sitt liv, sin karriär och de många uppdragen han haft. En sak som stod ut. Det var att han hade fått förtroendet att vara ledamot i Sveriges riksdag. ”Det är det finaste uppdrag en svensk kan ha”, sa Bildt.
Jag förstår precis vad han menar, utan att ha någon som helst erfarenhet från arbete i riksdagen. För jag bär på samma upplevelse från när jag i ett annat sekel ordinerades till pastor i Svenska missionskyrkan. Bekräftelsen av den personliga kallelsen genom handpåläggning och bön av den samlade kyrkan måste vara det finaste en människa kan vara med om. Så tänkte jag då, och gör fortfarande.
För två år sedan klev jag in på Dagens redaktion som ny opinionsredaktör. Det gav mig plats på första parkett för att betrakta en annan yrkeskår, journalisterna. Och det visar sig att de inte är helt olika pastorer och riksdagsledamöter. För när den här tidningens journalister sätter sig bakom tangenterna och författar ett reportage, en artikel eller kolumn sker det i upplevelsen av att detta är det finaste en människa kan göra: Att söka sanningen och berätta för omgivningen hur världen ser ut.
Denna upplevelse av sin egen uppgift blev tydlig när Johan Giesecke, tidigare statsepidemiolog och nu rådgivare åt Världshälsoorganisationen (WHO), besökte Aktuelltstudion för att reda ut vilka yrken som var att betrakta som samhällskritiska. Det visade sig inte helt enkelt, eftersom allt sitter ihop. Den ena uppgiften är beroende av den andra. Det är så en samhällskropp fungerar.
Så vände sig Giesecke plötsligt direkt till Anders Holmberg, journalisten och ankaret i den av public service direktsända nyhetsförmedlingen, och frågade: "Är din uppgift samhällskritisk?" Det är inte ofta Holmberg tappar orden, men frågan, oväntad och personlig, tycktes överrumplande, och han fick söka efter orden för att återta intervjun.
Reaktionen säger något vackert och viktigt om upplevelsen av sin egen roll, sitt bidrag. Något som inte är förbehållet journalisten, pastorn och riksdagsledamoten. Listan över yrken kan göras lång, den rymmer många olika uppgifter. Föräldraskap. Vänskap. Som en oändligt stor symfoniorkester där varje instrument, ton och ibland också tystnaden bidrar till helheten.
Det är en nåd att be om, att se på sin livsuppgift som något av det finaste och viktigaste jag kan anförtros. För den människa som hittar sin plats i tillvaron, tar ingen annans.
Allt gott till er alla, läsare och medarbetare, tills våra vägar möts igen!
