Visst är det okej att frusta och sucka men man kan samtidigt fråga: Vad vill Gud göra i detta?
— Carl-Henric Jaktlund
Förra veckan var sannolikt min mest hektiska någonsin. Att ställa om verksamhet är klurigt och för mig, som delar min arbetstid mellan lokalt pastoralt ledarskap och nationellt strategiskt sådant, var det minst sagt intensivt på alla fronter. Att ställa om olika verksamheter är en sak, att göra det med osäkerhet kring vilka förutsättningar som kommer gälla ens i morgon är något helt annat. Blir det förändrade direktiv från Folkhälsomyndigheten kring hur stora grupper som får träffas, kommer skolor stängas, blir det besked om karantän?
Enormt svårt, hur många kortsiktiga beslut orkar man fatta i dag som med stor sannolikhet får ändras och korrigeras nästa vecka eller kanske redan i morgon? Här gäller att vara flexibel och omställningsbar och samtidigt våga fatta beslut som är tråkiga men nödvändiga utifrån att förhindra onödigt extrajobb.
Det är utifrån detta perspektiv som svensk kristenhet nu har en rejäl utmaning framför sig gällande konferenssommaren. Nyhemsveckan, Torpkonferensen, Europakonferensen, Gullbrannafestivalen, Oasmötet och allt annat som hör en svensk sommar till, kan de bli av eller inte? Nog kan man såväl hoppas som be att utvecklingen vänder i tid för att arrangemangen ska kunna hållas i vanlig ordning, men det är milt uttryckt nyckfullt och svårt att förlita sig på. Något ytterligare kan man kanske vänta innan beslut fattas men det enda rimliga är att det beslutas i god tid, inte minst ur aspekten att förhindra att massvis ideellt förberedelsearbete görs i onödan.
Jag vet att detta och annat av liknande svårighetsgrad är komplicerat och att de enkla svaren inte finns, men är det något som är viktigt i allmänhet nu för kyrkan är det att våga se möjligheter i de begränsningar som nu uppstår.
Paulus, den store aposteln som ville ut och missionera på gator och torg, sattes i fängelse – snacka om begränsning! Tid för depp och irritation? Inte direkt, Paulus hälsade församlingen i Filippi att det som hänt "snarast fört evangeliet framåt" eftersom Kristus hamnat i centrum på ett nytt sätt i hans omgivning. Lite, eller mycket, av den hållningen och blicken krävs nu för kyrkan. Visst är det okej att frusta och sucka men man kan samtidigt fråga: Vad vill Gud göra i detta? Kanske vill han föra evangeliet framåt i ditt liv genom att du får ökad tid till reflektion, läsning, bön och gemenskap med de närmast dig? Och kanske vill han passa på att föra evangeliet framåt runt omkring dig när du får ökad tid att grilla med grannarna denna sommar om konferenserna blir inställda?
Gud kan skapa ljusa vackra ting även ur det mörka fula.
