Jag blev kall inombords när klasskompisen sa: Ska du verkligen skratta åt det, du är ju kristen?
— Lina Mattebo
Min klasskompis drog ett roligt skämt och jag skrattade. Då sa hon "Ska du verkligen skratta åt det, du är ju kristen?" Jag blev kall inombords. Hon hade rätt, väl? Jag skulle ju vara annorlunda än resten av världen, det hade jag lärt mig i kyrkan, så hur kunde jag då skratta åt ett skämt med en svordom i? Senare den veckan möttes jag och några andra ledare för vårt ungdomsarbete i kyrkan och jag berättade i tårar om situationen i skolan. De lyssnade, uppmuntrade mig i min längtan att vara annorlunda och bad engagerat för mig.
Jag kommer att tänka på den märkliga händelsen när jag läser Sveriges kristna råds rapport "Unga troende i samhället" som visar att varannan kristen ungdom upplever sig kränkt för sin tro. Jag känner igen mig i kommentarerna från ungdomarna i rapporten om hur religion är något man gör sig lustig över, att lärare haft en dumförklarande ton kring kristendom i förhållande till vetenskap och att ständigt vara beredd på att förhålla sig till fördomar om kristna.
Plötsligt ömmar jag så mycket för mitt tonåriga jag, ser liksom på mig själv utifrån med vuxna ögon och tänker att det där ju är en alldeles för stor slitning att leva i som ung.
Jag växte alltså å ena sidan upp i ett kyrkligt sammanhang som tydligt uppmanade mig som kristen att vara annorlunda gentemot omvärlden, att be för klasskompisen med ont i ett knä och vara med på kristna skolgruppens evangelisationssatsningar. Budskapet mellan raderna var att man annars var en sämre kristen. När jag var ledsen över skämtsituationen i skolan förklarade ingen att jag hade missuppfattat det kristna annorlundaskapet, att Jesus ju umgicks med ganska råbarkade typer och mest hade problem med religiösas hyckleri. I stället bekräftade de min skeva bild av vad det innebar att vara kristen.
Å andra sidan var min skolmiljö en plats där min tydliga tro och längtan att vara annorlunda för Gud gjorde att jag blev utsatt för kränkningar och obehagliga situationer – vilket är helt förskräckligt och inte borde få pågå. Inte konstigt att jag nu i vuxen ålder får svåra inre allergiutslag om jag uppmanas att evangelisera och ofta blir väldigt orolig i nya sammanhang när min tro kommer på tal. Då får jag liksom påminna mig själv om att jag inte går på högstadiet eller gymnasiet längre: Det är okej. Du är okej.
