Mänskligheten rör sig ofta från dike till dike.
— Joakim Hagerius
Enda gången mänskligheten går mitt på vägen är korta stunder när vi vandrar från ett dike till ett annat. Det är kanske inte bilden vi har av oss själva, men så är det heller inte alldeles lätt att få syn på sig själv under vandringen. För det behövs överblick, lite perspektiv och en gnutta distans. Att se sig själv i det större sammanhanget: Varifrån kommer jag, var befinner jag mig, vart är jag på väg? Allt detta bjuder nestorn i svensk psykiatri på, Johan Cullberg 84 år, som i bildlig mening lägger sig på divanen hos journalisten Martin Wicklin i Sveriges radios Söndagsintervjun (27/2). Ett mångbottnat samtal där han låter oss lyssnare blicka in i hans tankevärld och själsliv.
Cullberg ger en bild av sig själv som oupphörligt nyfiken på andra människor och på sig själv. Han kan inte sluta forska och skriva utifrån möten men människor. Det finns alltid nya frågor att ställa och situationer att förstå mer om. I programmet berättar han om sin egen uppväxt, om relationen till föräldrarna och om sin bror, konstnären som han fick hjälpa in i den tidens brutala psykiatrivård. Då handlade vården om tung psykofarmaka och förvaring av människor. Man ställde diagnos utan att söka kontakt med människan.
På 1970-talet skapade Cullbergs egen forskning ett nytt förhållningsätt inom psykiatrin som utgick från att alla människor har ett själsliv och en existentiell situation som en psykiater behöver möta. Därför hamnade samtalet i centrum, som en möjlighet till självkännedom. Att brottas med livet är att lära känna sig själv, menar Cullberg. Kris och utveckling hör ihop. Men i dag blåser andra vindar – ”det blivit mycket mer hjärna och mindre själsliv”, säger Cullberg och syftar på den neuropsykologiska forskningen och alla bokstavskombinationer som beskriver något i hjärnan som man ser inte fungerar. Som kan medicineras bort eller lindras.
Det är som om allt går i 30-årscykler, reflekterar Cullberg. Först dominerar biologin och psykologin försvinner och sedan blir det tvärtom. Och så håller det på. Vi måste "lära oss att ha ett dialektiskt samtal mellan både kroppen och själen", säger han med eftertryck.
Och det låter ju så självklart, dessutom djupt förankrat i en judisk-kristen människosyn där ande, kropp och själ är en helhet. Allt hör ihop. Trots denna kunskap rör sig mänskligheten ofta från dike till dike. Och det är inte bara inom psykiatrin som pendeln svänger, så som Cullberg beskriver det. Politiken pendlar mellan konservatism och liberalism. Kyrkan mellan ordning och frihet, liturgi och karismatik. Och det ena ställs mot det andra.
Oavsett sammanhang har det dialektiska samtalet framtiden för sig. För inte så sällan är både och bättre än antingen eller.
