Man varken kan eller bör vara med på allt, det behöver man vara Gud för att fixa.
— Carl-Henric Jaktlund
I förra veckan lämnade jag mitt Falköping för tre dagars pastorskonferens i Stockholm. Jag var sådär lagom pigg på det. Varken för att jag inte ville träffa kolleger eller anser mig stå över behov av vederkvickelse, utan helt enkelt för att tröttheten slog till. Livet är intensivt, inte minst ur ett församlingsperspektiv. Så mycket man vill hinna och göra, allt som oftast nu på en gång – helst igår! – och med knappa resurser. Att i det läget bli inspirerad för nya ting och steg kan nästintill bli för mycket.
Så jag märkte att jag var lite vaksam, lite själsligt distanserad, på något sätt. Deltog i lovsången, lyssnade på bibelstudier men längtade liksom därifrån, inte för att något av det yttre var fel – allt var tvärtom ypperligt – utan utifrån någon slags inre viskning.
Och då fick den plötsligt understöd, den där viskningen, ifrån estraden. Upp klev Johanna Bode från Pingst Ung för att prata om ungdomskultur i allmänhet och den uppväxande Generation Z i synnerhet, och konstaterade bland annat att många unga i kyrkan i dag tenderar att antingen ha svårt för att överlåta sig åt arbetet eller går "all in" och gärna är med i allt (och nästintill mer därtill). De förstnämnda behöver utmanas menade Bode, men det behöver de sistnämnda också annars kommer de inte orka i längden – de behöver vägledning kring att de inte kan vara med i allt.
Sunt tänkte jag och tänkte att det nog kan få gälla 43-åringar också. Tog min jacka, bokade en eftermiddagsbio, köpte en stor popcorn med tillhörande läsk och sjönk ner i fåtöljen för förströelse och alltför unik egentid.
Och det var som balsam för den där själen som kändes lite distanserad.
Överst i min läshög för tillfället ligger "The Ruthless Elimination of Hurry" av kanadensaren John Marc Comer (egen översättning av titeln: "Den hänsynslösa elimineringen av jäkt") där författaren går i närkamp med samtidens höga tempo och beskriver sin egen väg till ett lugnare tempo. Inte en lägre intensitet i sin efterföljelse av Jesus förstås, tvärtom: Jesus utmanade sannerligen sina lärjungar att gå "all in", att lämna allt annat, men han prioriterade sin vilodag, drog sig regelbundet undan, hade tid för långa samtal vid måltider samt ertappas aldrig i evangelierna med att springa till ett möte han var sen till. En efterföljelse av honom kanske inte kan ske i vilket tempo som helst.
Därför var det där biobesöket minst lika andligt som de uppsträckta händerna, antecknandet vid bibelstudierna samt de goda samtalen om församlingsliv med kollegor. Man varken kan eller bör vara med på allt, det behöver man vara Gud för att fixa.
Och det är det få som är.
