I kyrkan är det en person som talar, de andra lyssnar och sen går alla hem. Det är en problematisk kultur.
— Carl-Henric Jaktlund
Det finns få bibelord jag hört citeras så ofta som Ordspråksboken 22:6: ”Led den unge in på den väg han bör gå, så följer han den även som gammal”. Tanken brukar vara lika enkel som glasklar - den unge ska ledas till tro tidigt så att den förblir det livet ut. Men hur lyder de handfasta råden om hur det ska blir verklighet?
En kort krönika är förstås knappast platsen för ett komplett svar och frågan är så mångfacetterad att det enklaste vore att bara låta det vara, men alternativet kanske kan vara att lyfta åtminstone en aspekt som förhoppningsvis kan vara till nytta i helheten?
Tänk dig att du har en grupp med tonåringar i en klassiskt kyrklig ungdomsverksamhet. Många av dem, högst troligt de allra flesta eller till och med kanske samtliga, kommer ifrån troende familjer. Vad blir ditt sätt att kommunicera med dem? Högst troligt: Ett bibelstudium eller en predikan. Gott så, bibelundervisning är ju minst sagt bra saker så det är knappast fel.
Men är det därmed självklart rätt? Inte nödvändigtvis, för det går förstås kommunicera mer eller mindre framgångsrikt och det finns faktiskt en risk att kyrkan blir kontraproduktiv – även om undervisningen i sig är god och riktig – om nu ambitionen är att leda den unge till en tro som ska hålla hela livet. Vad heter boven som kyrkan bör akta sig för? Monolog.
Envägskommunikation har alltför mycket blivit något av kyrkans signum. En person talar, de andra lyssnar och sen går alla hem. Det är en problematisk kultur eftersom den bäddar för att tron blir passiv.
Häromveckan var Jason Ballard, kanadensaren som utvecklat Alpha gentemot tonårsgenerationen, på Sverigebesök och släppte in oss i tänket bakom. Grundkonceptet med samtal – alltså dialog – efter föredraget finns kvar men är ytterligare förstärkt i Ungdomsalpha genom att man även bryter för samtalsfrågor mitt i. Jason Ballard: ”En av ungdomarna i min församling sa att Ungdomsalpha hade bästa undervisningen om bön hon någonsin hört, men jag vet att annat hon hört i ämnet varit bättre. Varför uppfattade hon ändå detta som det bästa? För att hon inbjöds integrera och engagera sig i frågor som ’Varför tror du att Gud inte svarar på alla böner?’”
Om målet är att leda unga till en tro för livet är den ultimata utmaningen att leda till en personlig tro, till något som inte bygger för hårt på ungdomspastorn eller ungdomsgänget utan klarar att allt mer stå på egna självständiga ben. Det är att leda in på en väg som går att följa även som gammal. Därför: klok är den som med Bibeln i hand sätter fart på tankar i stället för att enbart presentera sina egna färdigtänkta.
