Jag förvånas ständigt över hur mycket jag kan stänga människor ute för att jag är så rädd att bli avvisad när jag är svag.
— Lina Mattebo
Jag liksom sögs in i scenen i tv-programmet Kockarnas kamp då Daniel Höglander berättade om sitt tidigare missbruk. Tillvaron och tiden blir alltid tätare när människor berättar om sina livskamper. Stjärnkocken berättar om hur han försökte döva sin smärta med alkohol. Han drack varje dag, slutligen till och med på jobbet. Till slut ställde hans sambo ett ultimatum: Slutar du inte nu så är det över. Då slutade Daniel Höglander över en natt.
Efteråt säger en av de andra deltagarna: ”Att han har gjort det på egen hand – gått igenom resan själv och nyktrat till – gör att jag ser upp till honom ännu mer.”
Vid den kommentaren återfår tiden sin vanliga takt igen för mig. Det är såklart helt fantastiskt att Daniel Höglander nu är nykter. Men varför envisas vi med att lyfta fram ensamhet som en styrka?
Alla som någon gång har gjort sig helt sårbar inför en annan människa, som blivit förlåten och mötts av nåd eller blivit älskad rakt igenom, vet att den svagheten kräver en enorm styrka. Det är lätt att prata – eller skriva – om hur livsviktigt det är med sårbarhet och att ta emot nåd, men när det väl kommer till kritan gör det också ont. Jag förvånas ständigt över hur pass mycket jag kan slingra mig och stänga människor ute, för att jag är så rädd att bli avvisad när jag är svag, inte orkar, är den som behöver. Men vi kan aldrig bli fria på egen hand.
Den amerikanska prästen Nadia Bolz-Weber har skrivit en bok med berättelser om just det, ”Trasiga helgon – att finna Gud i oväntade människor”. Hon skriver: ”Som människor kan vi skapa en mängd saker åt oss själva – underhållning, berättelser, smärta, tandkräm, kanske rentav lite själv-pepp. Men det är svårt att skapa det som befriar oss från jagets bojor. Vi kan inte själva skapa Guds ord av nåd. Vi måste säga det till varandra.”
Ändå slingrar vi oss. Nåden gör ont eftersom den bara behövs på riktigt när vi har förstört något. Som Nadia Bolz-Weber skriver: "Ord som kärlek och nåd är vilseledande mjuka, men de gör skitont och sedan förändrar de våra hjärtan så att vi blir något vi aldrig själva hade kunnat forma oss till."
För att på riktigt bli förvandlade behöver vi varandra. Och därför måste vi sluta prata om ensamhet och prestation som styrka. Guds nåd kommer genom svagheten, det har den alltid gjort. Det gör det vansinnigt svårt, men Gud vet att inget annat kan hela oss på djupet.
