Efteråt sms:ade hon ett tack, skrev att jag hade gjort något stort för henne. Och jag kände samma sak
— Lina Mattebo
Jag tror jag vet nu varför du har så många vänner, Lina", sa min vän. Hon sa det gömd bakom min nya stora gröna matta som jag nyss hade köpt, men kommit på att jag omöjligt kunde få hem på egen hand. Vid den insikten hade jag ringt min vän och bett henne möta upp mig, och nu hade vi kånkat mattan halvvägs hem. "Jag tror jag vet varför du har så många vänner. Det är för att du vågar be om hjälp." Hon är både klok och väldigt rolig, min vän.
Det har gått många år sedan dess, mattan är utbytt sedan länge, men vi två är fortfarande goda vänner. Och vi fortsätter att be varandra om hjälp och att ta emot den.
Häromveckan frågade min vän mig om jag kunde komma och leka med hennes barn ett tag, eftersom hon och hennes man verkligen behövde vila och prata. Efteråt sms:ade hon ett tack, skrev att jag hade gjort något stort för henne. Och jag kände samma sak. För genom att be om hjälp gav hon mig möjligheten att ge henne det hon behövde. Och det är stort! Dessutom fick jag en mysig ensamstund med en av mina favoritungar.
Det fick mig att tänka på ett par jag hörde om som när de flyttade in i ett nytt bostadsområde längtade efter att genom sina handlingar visa Guds kärlek till grannarna. Så de erbjöd sig att hjälpa till med allt möjligt. De nya grannarna var trevliga och sa tack, men ingen nappade på deras erbjudande – vilket gjorde paret både förvirrade och frustrerade.
Men så blev frun i paret sjuk. De fick själva svårt att få ihop sitt liv, med barnen och vardagslogistiken. Och då hände något oväntat. När de nya grannarna fick höra vad som hade hänt erbjöd de sig genast att hjälpa till. De handlade och kom med lagad mat, bar upp saker till lägenheten, hjälpte till med barnen. Paret som hade längtat efter att få visa Guds kärlek till sina grannar, fick istället själva ta emot omsorg. När frun hade blivit frisk igen var allt annorlunda i relationen med grannarna; det var först när paret hade visat sig sårbara, som grannarna kände sig redo att ta emot deras erbjudande om hjälp.
Det är så lätt att tänka att man inte bör vara till besvär, inte visa sina svaga sidor, inte be om hjälp. Att andra då kommer att tycka att man är jobbig och dra sig undan. Men det är ofta tvärtom, att få en fråga om att hjälpa någon är en gåva och ett tecken på kärlek. Och det är ju allt det där bakom våra perfekta fasader som gör oss älskbara. Det är svårt, men sant: kärlek och tillhörighet kan bara växa i sårbarhet.
