Det leder till splittring när bilden vi presenterar för andra inte stämmer med det vi egentligen vet om oss själva.
— Carolina Klintefelt
Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt, skrev sångförfattaren Lina Sandell i en av sina psalmer. Finns det något mer otidsenligt? Vem vill göra något litet? Nej, allt ska vara stort, eller åtminstone coolt nog att visas upp i ett inlägg på sociala medier. "Det som inte syns finns inte."
Förut pratade man om ”den lilla världen”, och menade det som sker inom hemmets fyra väggar, det där vanliga, som inte har att göra med mäktiga människors beslut i konferensrum. Numera känns även den uppdelningen irrelevant. Allt möjligt verkar vara värt att visas upp som en del av ett personligt identitetsbygge, även det som tidigare ansågs som det mest privata.
När jag studerade medie- och kommunikationsvetenskap skrev jag en uppsats om en karaktär i en tv-serie, och konstaterade att det fanns tre dimensioner av den – den spelade rollen, den privata människan, och den så kallade "personan", den roll av sig själv som skådespelaren spelade i olika intervjuer. Persona är grekiska och betecknade den mask som skådespelarna i det antika dramat hade för ansiktet. Det ligger alltså i själva ordet att persona är något annat än den verkliga personen, sanningen.
I dag har varenda människa en persona. För visst är det så många av oss använder de sociala medierna till att visa upp en fin och tillrättalagd fasad. Det leder till splittring i våra liv, när bilden vi presenterar för andra inte stämmer med det vi egentligen vet om oss själva.
Parallellt funderar jag en del på helgon. Inte snälla människor i allmänhet, utan riktigt tunga helgon, sådana som Teresa av Avila och Franciskus av Assisi. De som i stället för att putsa på sin persona sökte sig inåt och neråt mot det äkta, avsade sig ära, makt och rikedom, som gick den smala vägen. Det är deras väg som Lina Sandell beskriver i sin sång.
Här bränner det till i mitt eget liv. Helgonens väg bär på en märklig lockelse, även i vår självfixerade tid. Det finns en frihet i att inte rätta sig efter andras blickar. Friheten i att slippa matcha fram sig själv, göra sig intressant, och i stället få rikta sig utåt, mot andra. Friheten i att vara sann och hel, att lägga bort maskerna.
Nu går trenden mot att ifrågasätta de sociala medierna, bland annat utifrån Jaron Laniers bok "Tio skäl att radera dina sociala medier" (Mondial 2018). Hjärnforskare visar på farorna med att ständigt bli avbruten, och sömnforskare menar att blotta förekomsten av en mobil i sovrummet sänker sömnkvaliteten. Kanske kan de insikterna hjälpa oss att våga steget tillbaka till verkligheten.
Luther sa att han skulle plantera sitt äppelträd i dag även om han visste att Jesus kom tillbaka i morgon. Kanske handlar det också om att våga leva sitt liv på ett sådant sätt att man inte ängsligt behöver anpassa sig utifrån vad som ser bra ut utifrån. Jag tror att det stora finns där, gömt i det vi så ofta anser är det lilla. Att våga vara människa utan mask. Att göra det lilla man kan, och inse att det räcker.
