Vad är det som gör att hälften av alla frikyrkopastorer slutar sitt uppdrag före pensionsåldern? Och vad kan vi som församlingar och samfund göra för att fler pastorer ska må bra i sitt uppdrag?
I sin avhandling “Causes, consequences and Cures of Role Stress Among Swedish Free-Church Pastors” presenterar Dan Rosendahl resultatet av 424 enkätsvar och 19 djupintervjuer, för att hjälpa församlingar att bli bättre arbetsgivare. Utifrån svaren identifierar han fyra problemområden som ofta leder till stress och misströstan för pastorer.
Det första området handlar om arbetsbeskrivningar, eller avsaknaden av dessa. Många pastorer, visar det sig, saknar helt arbetsbeskrivning. Andra har så vaga arbetsbeskrivningar att det går att läsa in lite vad som helst i dem.
Detta leder till nästa problemområde, som handlar om otydliga roller och förväntningar. För om man inte har skrivit ner vare sig vad pastorn ska göra, eller för den delen vad som faller på styrelse, äldstekåren och andra grupper, är det lätt att ge fritt spelrum åt allas tyckande. Pastorn kan till att börja med ha haft en uppfattning om vad styrelsen önskade skulle prioriteras eller själv varit tydlig med sina gåvor, men när kritiken kommer smygande är det lätt att man tar på sig mer för att kompensera och leva upp till allas förväntningar.
Det i sin tur leder fram till det tredje problemområdet, som är en orimlig arbetsbörda. Detta problemområde kopplar Rosendahl också samman med att pastorsuppdraget ofta är ett ensamarbete, där såväl ensamheten, andras missnöje som arbetsbördan riskerar att dränera pastorn.
Vilket leder fram till det sista och fjärde problemområdet, nämligen bristen på konflikthantering.
Ensamheten, andras missnöje och arbetsbördan riskerar att dränera pastorer - som säger upp sig.
— Linda Alexandersson
Lever man länge under stor press men utan att någon är beredd att hantera konflikterna blir en rimlig strategi att resignera, och helt enkelt säga upp sig. Och där någonstans längs vägen är uppenbarligen risken stor att man också förlorar kallelsevissheten och snarare tänker "aldrig mer".
Utöver dessa problemområden lyfter Rosendahl också flera andra intressanta aspekter av pastorsyrket. En av dessa är bristen på utvecklingsmöjligheter och löneutveckling. En annan är svårigheten att få ihop pastorslivet med familjelivet. Ytterligare en intressant aspekt är att svårigheterna i yrket dels kan leda till att man blir överengagerad och jobbar för mycket, men också att orättvis kritik i stället kan leda till att man förlorar motivationen, hoppet och idealen. Det i sin tur kan leda till att man jobbar allt mindre och känner allt mindre empati i relation till sina församlingsmedlemmar.
Rätt nedslående läsningar, kan tyckas, men ack så viktig om vi önskar att fler pastorer skulle känna glädje i att tjäna kyrkan under hela sitt yrkesliv. Så hur ser det ut i din församling? Kanske skulle Rosendals avhandling kunna avhandlas på nästa styrelsemöte? Eller åtminstone denna krönika.
[ römyrket ledde till utbrändhet – men Kristoffer hittade vägen tillbaka ]
